Chronans Skogar, offta månge Mijhl bort åth, ja ibland, alt til Fiällen […] ” Under hänvisning särskilt till bergsbrukets behov förordnades därför om avvittring, efter att myndigheterna ”effter hwar Bys och Gårdz Egenskap och Beskaffenhet, hafwa pröfwat hwars och ens Rågång, eller där den felas, tillagt hwar och en så stort utrymme och så mycken Skog, som finnes skäligt, och til fulsatte Hemman nödigt […] Warandes ofelbart Wår och Chronans rätta och enskylte Egendom alt hwad aff slijke store Skogar ligger obrukat, och alt hwad som icke med gode Skiähl kan fultygas at höra någon Gård, By, Sochn eller Härade til”. 782 NJA1981 s. 1, s. 199 f. historisk markanvändning i jämtlands och dalarnas län fick skogsordningarna anses innebära att kronan, med formellt stöd av Gustav Vasas påbud, framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägna ägarlösa områden som var att anse som skogsmarker. Kronans anspråk avsåg dock inte mark som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar, och detsamma måste givetvis ha gällt för områden som samer kunde inneha med rättigheter motsvarande skattemannarätt. Något kronans anspråk på fjällvidder framkom enligt Högsta domstolen inte i skogsordningen. Avgörande för Högsta domstolen blev dock den fortsatta utvecklingen och den tolkning som påbudet om skogarna fick. Påbudet gjorde det svårare för samer att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande i förhållande till kronan.782 Beträffande tiden från mitten av 1600-talet till 1700-talets slut hade det i Skattefjällsmålet lagts fram ett omfattande domboksmaterial, som bland annat innehöll beslut av häradsrätter om inrymningar på olika fjällområden – en typ av ärenden som vid denna tid började bli vanlig. Såvitt gällde nordligare delar av landet tydde materialet på att samer ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden. Rörande skattefjällen i Jämtland var bilden dock oklar. Endast undantagsvis verkade samer ha påstått sig vara ägare till skattefjäll eller gjort liknande uttalanden vid domstolen. I några fall hade innehavaren av ett fjäll tydligen ansetts, utan tillstånd av domstol eller länsstyrelse, kunna förfoga över det som sin egendom genom att överlåta eller pantsätta det. Inte sällan hade samer förfogat över fiskerätten på fjället. Fram till mitten av 1700-talet tycktes renbetet, jakten och fisket ha tillkommit samer med ensamrätt, om man med ensamrätt menar en rätt som var skyddad mot intrång av andra enskilda, bedömde Högsta domstolen. 407
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=