kapitel8 gränser för områdena. I Jämtland, där inga samer deltog i häradsnämnden, hade det heller inte framkommit någon benägenhet för domstolarna att på grund av samisk sedvanerätt avvika från annars tillämpade rättsregler. De trakter där det hade funnits en tendens att likställa samer med skattebönder, särskilt Torne och Kemi lappmarker, låg långt ifrån de omtvistade områdena. Över huvud taget verkade det enligt Högsta domstolen mindre träffande att just i fråga om Jämtland tala om gammalt samiskt land, där det funnits etablerade samiska sedvanor som borde ha respekterats. Samerna hade därför inte förvärvat någon rätt motsvarande en skattemannarätt vid tiden efter Brömsebrofreden. Däremot hade samer på skattefjällen omkring år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjällområdena en stark bruksrätt till dessa, vilken åtnjöt skydd hos domstolar och andra myndigheter. Som framgått var det delvis oklart vilka befogenheter samerna hade på sina områden vid denna tid. De hade enligt Högsta domstolen förmodligen i vart fall rätt till renbete, fiske och jakt samt till skogsfång för eget behov.779 Några decennier efter Brömsebrofreden gjorde andra faktorer sig gällande, som enligt Högsta domstolen talade emot att det samiska bruket skulle kunna grunda en motsvarighet till skattemannarätt till fjällen. Genom 1673 års lappmarksplakat uppmuntrade statsmakten till kolonisation av de norrländska ödemarkerna i allmänhet, vilket visade på kronans anspråk på bestämmanderätt i området och dessutom var ägnat att medföra ett faktiskt intrång för de samer som bodde där. Denna myndigheternas vilja att förfoga över fjällen uteslöt emellertid inte att samer även därefter under hänvisning till urminnes hävd eller liknande skulle kunna göra gällande en rätt jämställd med skattemannarätt.780 Inte heller 1683 års påbud om skogarna innebar att frågan om äganderätten till skattefjällen blev slutgiltigt löst.781 Enligt Högsta domstolen 406 778 NJA1981 s. 1, s. 195. 779 NJA1981 s. 1, s. 196 f. 780 Jämför NJA1981 s. 1, s. 198. 781 Det rör sig alltså om det påbud som utgick från Gustav Vasas brev år 1542 som stadgade att ”alle sådane Ägor, som således obygde ligga fierran ifrån Ägoskilnaden och Bygdelagerne, höra Öfwerheten och Sweriges Chrono til och ingen annan”, och riktar sig till dem som ”emot all Skiäl och billigheet under deras Gårdar och Byar willia draga Wåre och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=