kapitel8 sidan [av den norska gränsen] och efterhand sättja sig neder, hwarigenom den trackten alt mer och mer blefwe peuplerad och bebodd”. Att man i beslutet inte nämner den kungliga förordningen om tiggeri från år 1748, visar enligt Rumar med all tydlighet att den inte avsåg renskötande lappar utan enbart ”tiggarlappar”, som fanns i socknarna. Länskungörelsen om samer vilade därmed enligt Rumar på felaktiga grunder. Det finns enligt honom flera andra beslut och domar som visar att det inte fanns något enhetligt regelsystem.758 Rumar menar att det står klart att samerna under växtsäsongen var tvungna att hålla sig borta från jordbrukets marker. Däremot är frågan om vinterbetet mer oklar. Enligt Rumar är det uppenbart att vinterbete utanför skattefjällen accepterades såvitt gäller samerna i norra Jämtland. Deras långa vinterflyttningar, ofta ända ner till bottenhavskusten, omnämns bland annat i kyrkliga handlingar i början av 1800-talet. Även i mellersta Jämtland förekom flyttningar till vinterbeten ett gott stycke utanför skattefjällen. Det enda undantaget skulle i så fall vara Härjedalen och södra Jämtland. Där talar källorna inte om långa flyttningar utanför skattefjällen. Att de förekom är dock enligt Rumar högst sannolikt.759 Rumar skriver att fördelningen av markutnyttjande i Härjedalen till stor del skedde efter informella överenskommelser mellan byamän, utan någon större inblandning av myndigheter. Det är enligt Rumar tydligt att man i Härjedalen länge efter 1734 års lag behöll en rättsordning där de lokala domstolarna var folkliga forum för konfliktlösning, mer än uttolkare av lagar och förordningar.760 En sådan rättsordning var starkt utsatt för lokala maktrelationers inverkan, och samerna var i utpräglad grad utomstående. Samerna utsågs exempelvis aldrig till nämndemän vid domstolarna. Eftersom de tillhörde särskilda lappförsamlingar kunde de inte heller sitta i socknarnas kommunala organ, såsom sockenstämma, sockennämnd eller fattigvårdsstyrelse. Kronans lokala företrädare, länsmännen, skulle enligt länsmansinstruktionen alltid utses bland bönder, 398 758 Rumar, 2008, s. 176 f. med hänvisningar till avskrifter av originalhandlingarna. 759 Rumar, 2008, s. 177 f. 760 1734 års lag var den en svenska lagrevision som är grunden för den nu gällande lagstiftningen i Sverige och Finland. Den är den senaste fullständiga lagrevisionen och ersatte de medeltida lagarna Kristofers landslag och stadslagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=