Förutom de skattlagda nybyggena förekom det att fiskevatten iLappland var skattlagda till förmån för kustbönder och andra personer bosatta utanför Lappmarken. De renskötande samerna kunde skatta särskilt för fiskevatten, men det vanliga var att fiskevattnen som de nyttjade ingick i lappskattelandens skatt. Fiskeresorna i Lappland var under framför allt 1500-talet, och vissa delar av 1600-talet, ett viktigt inslag i kustböndernas försörjning. Bönder från kustnära områden stannade ibland månadsvis vid sina ”fjällträsk”. Ett fjällträsk var ett fiskevatten som inte nödvändigtvis låg i eller nära fjällen, men som låg långt ifrån fiskena hemmavid, det vill säga ”hemträsken”. I vissa fall finns uppgifter om att ett fjällträsk brukades en tid innan det skattlades, eller att kustbönder fortsatte att fiska i ett träsk även efter att skattläggningen för det hade upphört. I kartläggningen av konkurrens har även sådan användning av fiskevatten tagits med. Vid konkurrensbedömningen har varje skattlagt fiske ansetts representera en konkurrens om fisket i det vatten som skattläggningen avser. Utöver själva nybygget och marken runt det, kunde det finnas omkringliggande områden som var skattlagda för att tillgodose nybyggets försörjningsbehov. Slåtterängar, det vill säga ängar där nybyggarna kunde skörda högt gräs, kunde nämligen vara insynade som tillhörande nybyggena. Från flera håll har det påståtts att bruket av slåtterängar har inneburit en markanvändning som konkurrerade med de renskötande samernas. Påståendet ser ut att grundas på att det i dag finns jakt- och fiskerättigheter för enskilda på de här ängarna. Ett annat ord som ibland används för slåtterängarna är ströängar – ett begrepp som uppkom i samband med avvittringen, det vill säga långt efter den period som är relevant för att undersöka förekomsten av Girjasrätter. Begreppet ströängar syftar mer specifikt på sådana slåtterängar markanvändning som har kartlagts 157 Skattlagda fisken 6.1.2 Slåtterängar i Lappland 6.1.3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=