jura novit curia 70 inte längre grundades på den gällande rätten, utan på rättshistoriska eller rättspolitiska argument. Domen vore då att betrakta som ojuridisk: Principen omjura novit curia gjorde sig alltså gällande genom hela rättegången och var inte begränsad till tidpunkten då domen skulle avkunnas. Tvärtommåste domaren hela tiden verka för att rättstillämpningen underlättades. Detta blev särskilt viktigt när utrymmet för domarens och parternas rådrum i rättsligt hänseende krympte genom införandet av begreppet gällande rätt. Afzelius framhöll därför att begreppet rättstillämpning, enligt hans uppfattning, hade ”en långt vidsträcktare omfattning, än man vid en ytlig betraktelse skulle vara böjd att antaga; deri ligger en mängd fastställanden, hvilka föregå sjelfva domslutet om de gjorda yrkandena.”213 Afzelius uppfattning delades också av rättsvetenskapsmannen Ernst Trygger. Parterna kunde aldrig åläggas att ”bevisa rättsförhållanden, utan blott bestridda faktiska grunderna för desamma.”214 Det var sedan domarens sak att juridiskt kvalificera dessa omständigheter så att det kunde fastslås om parternas relation utgjorde ett rättsligt reglerat förhållande och vilket det i så fall rörde sig om.215 Resonemanget låter sig också förklaras i ljuset av begreppet gällande rätt. Syftet med begreppet var att skilja den juridiska och den politiska sfären åt, vilket ytterst fordrade att fakta och rätt tydligt separerades. Endast domaren kunde avgöra om en norm verkligen utgjorde gällande rätt i förhållande till de fakta som parterna presenterade. Domaren kunde därför inte ta parternas påstående om att de ingick i ett visst bestämt rättsförhållande för givet. Påståendet kunde grunda sig på en felaktig eller föråldrad föreställning om relationen mellan rättsreglerna och de faktiska omständigheterna. Parterna kunde således medvetet eller omedvetet ha subsumerat sitt fall under fel rättsförhållande. Om domaren lät denna förment juridiska argumentation passera skulle detta leda till att fallet avdömdes i strid med gällande rätt. Domen saknade 212 A.a., ibid. 213 A.a., s. 197. 214 Trygger, Ernst, Om skriftliga bevis såsom civilprocessuellt institut, Stockholm, 1887, s. 50. 215 Trygger, Om skriftliga bevis, ibid. ”När af Domaren en handling betecknas såsom ’köpebref ’ eller ’vexel’, när ett visst förhållande benämnes ’besittning’, när det som mellan parterna förhandlats benämnes såsom ett ’aftal’, är dermed uttaldt, att de faktiska omständigheter, som i det föreliggande fallet förekomma, böra från juridisk synpunkt på angifvet sätt bedömas.”212
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=