kapitel i •jura 69 inte, trots sin kännedom om dessa begrepp, tillåtas att förfoga över deras rättsliga betydelse. Eftersom den naturliga rätten och den positiva rätten stod i förbindelse med varandra var det i och för sig troligt att det vardagliga språkbruket vid någon tidpunkt också skulle finna sin väg in i den positiva rätten, när en rättsregel utformades. Emellertid fanns det ingen garanti för att innebörden i detta begrepp hade en entydig betydelse hos befolkningen. Domaren måste därför inrikta sitt arbete på att fastställa, inte vad parterna själva i vardaglig bemärkelse ansåg att ordet innebar, utan vad ordet utifrån rättskällorna skulle anses betyda. Domaren skulle alltså rätta sin juridiska kvalificering utifrån den positiva rätten och inte den naturliga rätten. Ett juridiskt språkbruk kunde dock också bli föråldrat och rättskällornas innehåll ändras. Det fanns därför, utöver risken för sammanblandning av ordens betydelse i den naturliga rätten och den positiva rätten, en risk att parternas juridiska argumentation byggde på en föråldrad och därmed rättshistorisk föreställning omde juridiska begreppens eller rättsreglernas innebörd enligt gällande rätt. De kunde således medvetet eller av misstag ha underlåtit att ta hänsyn till en betydelseförskjutning i språkligt hänseende när de utformade sin talan. Denna underlåtenhet medförde dock att deras uppfattning om regelns innebörd inte längre speglade gällande rätt. Domaren måste under sådana omständigheter bortse från deras förment juridiska argument. Betydelseförskjutningar av detta slag kunde också uppstå när begrepp som lagstiftaren själv introducerade för att beskriva samhälleliga förhållanden övergick frångällande rätt till den naturliga rätten. Termer med en viss innebörd, som en gång enligt rättskällorna varit gällande rätt, plockades upp i det folkliga medvetandet och vandrade från den positiva rätten ut ur rättskällorna och in i den naturliga rätten. Afzelius slutsats var dock att oavsett om parterna valde att kvalificera en omständighet med ett uttryck som existerade både i det vardagliga språkbruket och i det juridiska språkbruket, eller enbart med en term från det juridiska språkbruket, måste domaren vara fri att pröva terminologins överensstämmelse medgällande rätt. Risken var annars att förment juridiska kvalificeringar fördes in i domstolarnas avgöranden och verkade bestämmande på utgången i målet, därför att domstolen uppfattade dem som faktiska omständigheter. Denna sammanblandning av fakta och rätt skulle emellertid leda till att domen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=