kapitel i •jura 71 därmed juridisk täckning ochmåste istället uppfattas som ett rättspolitiskt ställningstagande. Denna problematik gjorde det nödvändigt att i alla fall av rättstillämpning separera frågan om de faktiska omständigheternas existens från frågan om omständigheternas juridiska relevans och kvalificering. Parterna kunde således aldrig bevisa att deras relation utgjorde ett rättsförhållande, än mindre vilket det i så fall skulle anses vara. De kunde bara bevisa den faktiska relation som de befann sig i. Om denna skillnad inte upprätthölls genom principen omjura novit curia, skulle risken för ett dömande i strid med gällande rätt öka. Nordling ansåg för sin del att vad rätten stadgade inte kunde bli föremål för bevisning.216 Däremot förelåg inget hinder mot att parterna argumenterade i rättsfrågan. Detta vore dock inte sällan till gagn för domaren, eftersom parterna ibland kunde ha särskilt stor rättslig kunskap om det område som deras tvist rörde. Parternas rättsliga argumentation kunde således, om den utfördes ”af insiktsfulle och i rätten bevandrade män,”217 ge domaren anledning ”att djupare och med mera skärpa tränga in i rättsfrågan, där densamma i och för sig är af tvifvelaktig beskaffenhet.”218 Parternas rätt att argumentera i rättsfrågan ifrågasattes alltså inte, men däremot underströk Nordling att domstolen på intet vis kunde anses vara bunden av de argument som parterna framförde.219 Vid 1900-talets början var den uppfattning som genomsyrat 1800talets svenska rättsvetenskapliga doktrin väl befäst och flera rättsvetenskapsmän gav traditionella beskrivningar av principen omjura novit curia. Enligt Engströmer bildade det juridiska problemet en syllogism, vari rättsregeln kunde betraktas som översatsen och de konkreta omständigheter, som efter bevisningens värderande skulle anses vara förhanden, utgjorde undersatsen. Översatsen i denna slutledningskedja, framhöll Engströmer, ”är domaren i regel redan på grund af sin ämbetsställning skyldig att känna och att införa till begagnande i processen.”220 Matz anförde att ”[j]ura novit curia är en regel, som jämväl den strängare formen av förhandlings216 Nordling, Ernst Victor, Förhandlingen om rätt i förmögenhetsrättsliga saker och bevisbördans placering mellan stridande parter, Uppsala, 1886, s. 8 f. 217 Nordling, Förhandlingen om rätt, s. 8. 218 Nordling, a.a., ibid. 219 A.a., s. 8 f. 220 Engströmer, Thore, Vittnesbeviset. Reglerna för dess värdering i svensk ordinär process, Uppsala och Leipzig, 1911, s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=