56 hur många personer somi första instans dömdes för uppmaning till uppror är därför svårt att fastställa. På grundval av de påföljder somutmättes i denna statistiska grupp förefaller det emellertid troligt att fempersoner fälldes till ansvar enligt 10 kap. 11 § SL under åren 1885—1906.'^ NJA 1903 B 654 är ett av de få utslag rörande uppmaning till uppror som under demokratins genombrottstid prövades av Högsta domstolen. I detta mål lämnades emellertid åklagarens yrkande i denna del, liksom åtalet för deltagande i upplopp, utan bifall. Däremot dömdes den tilltalade för fylleri till böter 10 kr och för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning till fängelse två månader.'^ Ett åtal för uppmaning till uppror som bifölls, men som inte kom att prövas av högsta instans, ägde rumsedan det Socialdemokratiska ungdomsförbundet för att främja en fredlig avveckling av unionskrisen under våren 1905 låtit sprida ett manifest benämnt »Ned med vapen». I manifestet fastslogs bl.a. att »Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapen - omde skulle riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen-, och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt att anordna massmöten för att afhandla hvad situationen kräfver.»20 I målet förordnad tryckfrihetsjury fann skriften brottslig enligt 3 § Närmare omde statistiska uppgifterna, se appendix A, avsnitt 1. Åklagaren hade i detta mål yrkat ansvar å en person vid namn Vilhelm Fredrik Andersson för att denne varit överlastad av starka drycker och uppträtt somledare av ett upplopp under de oroligheter som i april 1902 ägt rum i samband med rösträttsdemonstrationerna i Stockholm. Enligt åklagaren hade den tilltalade, sedan denne p.g.a. de två förstnämnda omständigheterna anhållits, manat folkmängden till uppror, vilken uppmaning efterkommits, samt gjort sig skyldig till våldsamt motstånd mot de polismän somanhållit honom. Rådhusrätten i Stockholmfann utrett att den tilltalade deltagit i en larmande folkhop som tågat söderut på Stora Badstugatan, men ansåg det inte visat vare sig att folkmängden innan den tilltalade anhållits blivit uppmanad att skingra sig och visat trotsighet mot denna uppmaning, att den tilltalade kunde anses ha varit ledare av folkhopen, att den tilltalade sedan han anhållits uppmanat till uppror eller att han satt sig till våldsamt motstånd. Enär Vilhelm Fredrik Andersson erkänt att han vid det aktuella tillfället varit berusad av starka drycker dömdes han emellertid av rådhusrätten enligt 18 kap 15 § SL för fylleri till böter 10 kr. Hovrätten fann inte anledning att göra annan ändring i rådhusrättens utslag än att den tilltalade i denna instans dömdes, förutom för fylleri till böter 10 kr, för våldsamt motstånd vid offentligförrättning enligt 10 kap. 6§ till fängelse två månader. Högsta domstolen fann inte skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Manifestet hade i dess helhet följande lydelse: »Ned med vapen! Då det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarne söka drifva upp en stämning för att med vapenmakt möta Norge i dess kamp för sin frihet, så uttala de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande ungdom: att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket; att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen; att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig; att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=