55 mokratins genombrottstid förefaller oroligheter av denna art inte sällan ha uppstått i samband med strejker.'^ Efter sådana händelser förekom att hårda frihetsstraff utmättes för mer eller mindre oöverlagda gärningar som begåtts i samband med att osämja mellan strejkande och strejkbrytare övergått till handgripligheter. För att nämna ett exempel utmättes efter de s.k. Sandökravallerna i maj 1907 bl.a. straffarbete sju år i två fall och straffarbete sex år och sex månader i ett fall för anförande av upplopp m.m.'^ Brottstyperna samhällsfarlig ryktesspridning och uppmaning till uppror eller förräderi tycks inte annat än undantagsvis ha aktualiserats i samband med samhällskritiska yttranden. Dessa straffbud förefaller således ha varit av ringa betydelse för den politiska opinionsfrihetens räckvidd. Att brottet samhällsfarlig ryktesspridning sällan nyttjades i rättstillämpningen beror troligen på de svårigheter det mötte att överbevisa en tilltalad omatt medvetet ha spritt falska uppgifter. Yttranden i den politiska debatten gav dessutom ofta uttryck för personliga åsikter, sominte var sanna eller osanna, och somdärför inte kunde nås av 8 kap. 14 § SL. Att kravet på att de uppgifter somspritts skulle ha varit osanna gjorde denna bestämmelse svår att tillämpa i fråga ompolitisk propaganda bekräftas av att åtalet enligt 8 kap. 14 § SL i det i avsnitt 5.2.3 nedan refererade avgörandet NJA 1907 B 35 mot försvarsnihilisterna Hinke Bergegren och Axel Holmström lämnades utan bifall. Såvitt går att utläsa ur den officiella rättsstatistiken över brottmål tycks ingen ha dömts för samhällsfarlig ryktesspridning i första instans under åren 1885—1921. För uppmaning till förräderi enligt strafflagen fälldes under samma tid endast tre personer till ansvar, nämligen de i NJA 1916 s. 483 av rådhusrätten i Stockholm för uppmaning till förräderi dömda Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund. I detta mål, det i avsnitt 5.3.5 nedan refererade s.k. förräderimålet, kom såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen emellertid att ogilla åtalet för uppmaning till förräderi och istället tillämpa den s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL. Antalet tilltalade somi första instans dömdes för uppmaning till uppror enligt 10 kap. 11§ SL redovisas i statistiken tillsammans med demsom dömdes för deltagande i upplopp enligt 10 kap. 13 § SL. Exakt Karlbom, 1979, s. 174 ff. I första instans dömdes envar av de tre tilltalade till straffarbete åtta år. Svea hovrätt nedsatte straffen på så sätt att de huvudtilltalade Albert Sundin och Fritz Ståhl ådömdes vardera straffarbete sju år för anförande av upplopp, brott mot Åkarpslagen och hot mot polismän, under det att den sistnämndes bror Henning Ståhl fick sitt straff för anförande av upplopp och brott mot Åkarpslagen nedsatt till straffarbete sex år och sex månader. Högsta domstolen fann inte skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Se NJA 1908 B 270. Bakgrunden till det aktuella målet var att de Kempeska sågverken vid Dal och Sandö i närheten av Sundsvall till följd av föreningsrättskränkningar försatts i blockad och för att upprätthålla driften nyttjade strejkbrytare. Natten mellan den 9 och 10 maj 1907 utbröt argumentation mellan strejkbrytare sombefann sig i sin bostadskasern och strejkande arbetare som vistades utanför kasernen. Meningsskiljaktigheterna slutade med att de strejkande bröt sig in till strejkbrytarna. I samband därmed träffades den tillkallade länsmannen av en träribba, men ingen av strejkbrytarna förefaller ha blivit misshandlad. Magnusson, 1921, s. 112 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=