142 i någon instans befanns skyldig till, under det att de brottsrubriceringar som domstolarna kom att tillämpa inte medgav häktning. Det sätt på vilket dessa regler nyttjades i NJA 1916 s. 483 föranledde en del socialdemokrater att ifrågasätta omdet hot mot demokratin som omotiverade häktningar av riksdagsledamöter kunde innebära var reglerat på ett tillfredsställande sätt.Enav bl.a. Rickard Sandler framställd motion i ämnet avslogs emellertid av båda kamrarna.5' Med undantag för åtalet omstämpling till landsförräderi fordrade samtliga i målet framställda gärningspåståenden för straffbarhet att yttrandena skett inför menighet eller folksamling. De tilltalade gjorde därvid gällande att en kongress av ifrågavarande slag var en enskild sammankomst och inte en inför menighet eller folksamling hållen allmän, offentlig sammankomst. Till stöd för denna uppfattning åberopades bl.a. ett av professor VilhelmLundstedt utarbetat sakkunnigutlåtande samt utlåtanden i justitieombudsmannens ämbetsberättelse av år 1909 s. 57 och år 1910 s. 4. Vilhelm Lundstedt kritiserade under processens gång rättsväsendets ställningstaganden i målet. I den socialdemokratiska tidskriften Tiden recenserade han rådhusrättens utslag i lindrigt uttryckt onådiga ordalag. Sedermera anförde han även diverse tämligen indignerade synpunkter på hovrättsutslaget i denna tidskrift.52 I sitt sakkunnigutlåtande anförde VilhelmLundstedt bl.a. följande. Uttrycket »menighet eller folksamling» skulle tolkas på grundval av de beZeth Höglund har i sina memoarer gjort gällande att åklagarens gärningspåståenden om landsförräderibrottslighet föranletts av önskemålet att samtliga misstänkta skulle kunna häktas. Åklagaren hade enligt Zeth Höglund »åtalat enligt strafflagen omuppmaning till våld och prisande av brottslig handling, men ändrade inför rätten sina yrkanden till ansvar för de åtalade såsom anstiftare av stämpling till landsförräderi; eventuellt vidhöll han sin första ansvarstalan. Det var påtagligt en förberedd kupp för att kunna omedelbart häkta de anklagade; åtminstone Höglund kunde i egenskap av riksdagsman icke häktas utan för brott, varå följde minst ett par års straffarbete, och det hade väl varit svårt att häkta de ’mindre skyldiga’ men låta huvudaktören vara i frihet». Höglund, 1954, s. 206. De tre personer somåtalades i NJA 1916 s. 483 svnes inte ha haft närmare kontakt med varandra än med övriga kongressdeltagare. Erik Hedén och Ivan Oljelund torde överhuvudtaget aldrig ha träffats förrän de möttes inför rådhusrätten. Oljelund, 1972, s. 13 och 62. Åklagarens påstående att Zeth Höglund skulle ha anstiftat sina medtilltalades eventuella stämpling är därför ganska långsökt. För att deltagande i stämpling till förräderi skulle bestraffas med minst straffarbete två år fordrades emellertid att fråga varit omanstiftan. Eftersomdet såvitt jag kan bedöma inte fanns någon rimlig anledning, utöver den av Zeth Höglund angivna, att påstå att denne anstiftat sina medtilltalades eventuella stämpling förefaller det troligt att Zeth Höglunds uppfattning om motivet för åklagarens gärningspåståenden är korrekt. I detta motionsförslag, EK 1916:113 och AK 1916:285, föreslogs att häktningav riksdagsman endast skulle kunna ske om dels domstol, dels justitieombudsmannen ansåg att åtgärden var skäligt. KU 1916:23, EK 1916:81 s. 44 ff. och AK 1916:93 s. 55 ff. Jfr de utlåtanden Vilhelm Lundstedt själv gör beträffande sina hågkomster från förräderimålet i Festskrift tillägnad Zeth Höglund, 1944, s. 101 ff. Se även Tiden nr 5 A, 1916 och Tiden nr 8, 1916.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=