141 även i NJA 1907 B 35 och NJA 1908 B 670 voterade för att åtal för denna typ av yttranden skulle lämnas utan bifall. Slutligen utmätta straff i målet stannade vid fängelse, ett år för Zeth Höglund och åtta månader för Ivan Oljelund, varvid fyra månader av de tilltalades häktningstid skulle avräknas från respektive påföljd. Av Högsta domstolen bestämda straff var stränga, men inte exceptionella jämfört med vad somutmättes för uppvigling i andra mål. Den tid som Zeth Höglund sammantaget komatt vara frihetsberövad översteg emellertid, omhänsyn inte tas till att straffarbete vid omvandling betraktades som en dubbelt så svår påföljd som fängelse, vad som förekom i andra mål.'*^ När Högsta domstolens utslag utfärdades den 6 september 1916 hade de tilltalade varit häktade sedan den 22 mars samma år, dvs. under mer än fem månader. Eftersominte hela denna tid komatt avräknas från Zeth Höglunds och Ivan Oljelunds straff kom den sammanlagda tiden för frihetsberövandet att uppgå till, såvitt avsåg Zeth Höglund, tretton och en halv månad och, beträffande Ivan Oljelund, nio och en halv månad. Tid under vilken en tilltalad varit häktad skulle avräknas endast omdomstolen med hänsyn till omständigheterna ansåg detta skäligt."^* Någon kritik kan därför knappast riktas mot att Zeth Höglund och Ivan Oljelund vid straffens verkställighet inte fick tillgodoräkna sig hela häktningstiden. Zeth Höglund skulle dock enligt 111 § 1 st. RF i egenskap av riksdagsman inte ha kunnat häktas, om inte åklagaren inför rådhusrätten framställt det av samtliga instanser ogillade ansvarsyrkandet omanstiftan av stämpling till landsförräderi, för vilket brott det var stadgat straffarbete från och med två till och med sex år.***^ Zeth Höglund hade således häktats p.g.a. misstanke omett brott somhan inte Under den tidsperiod som är aktuell i detta arbete var, såsom tidigare nämnts, det strängaste av Högsta domstolen utmätta straffet för brott mot 10 kap. 14 § SL straffarbete åtta månader, vilket straff utmättes i dels NJA 1910 B 96, dels NJA 1909 B 448. Jfr de uppgifter omfrihetsstraff enligt 10 kap. 14 § SL och 3 § 7 mom. TFF somlämnas i motion AK 1918:207 s. 12, vari uppges att Zeth Höglund dömts till fängelse 13 månader 14 dagar och Ivan Oljelund till fängelse 12 månader 14 dagar. Beträffande Oljelund har man vid angivande av tiden för frihetsberövande därvid uppenbarligen inkluderat det straff som utmätts i NJA 1916 B 529. ■*** Se 4 kap. 9§ SL, fr.o.m. år 1906 4 kap. 12 § SL, SFS 1903:78 s. 2 och SFS 1906:51. I 111 § 1 st. RF, som idag motsvaras av 4 kap. 8§ 2 st. i 1974 års regeringsform, stadgades följande. '‘Beskyllas riksdagsman för grov missgärning, ma han ej i häkte kunna inmanas förr än, efter anställd rannsakning, domaren sådant skäligt prövat, sa vida han ej å har gärningfunnen varder; dock gälle, om han, efter domstols kallelse, sig ej inställer, vad allmänna lagen i tyfall stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall, än som t denna och nästförgående § sagda äro, sinfrihet berövas." Med grov missgärning förstods sådant brott sominte kunde medföra ringare straff än straffarbete i två år, varvid häktning enligt 19 § 5 mom. SP var obligatorisk, när det gällde annan än riksdagsman. Malmgren, 1921, s. 98. 1 110§ RF stadgades bl.a. att riksdagsman för vad vederbörande gjort i denna egenskap kunde ställas under åtal eller berövas sin frihet endast om den kammare som vederbörande tillhörde fattat beslut omatt så skulle ske med minst femsjättedelars majoritet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=