143 stämmelscr som reglerade församlingsfriheten, dvs. 10 kap. 15 § SL och 13 § ordningsstadgan för rikets städer; av dessa stadganden framgick att om en sammankomst var offentlig borde avgöras på grundval av huruvida allmänheten hade tillträde till sammankomsten eller inte; kongressens deltagare hade uteslutande varit speciellt inbjudna personer; större organisationers årsmöten hade inte sällan fler deltagare än denna kongress utan att för den skull betraktas som allmänna, offentliga sammankomster. Faktorer som antalet deltagare, det avhandlade ämnet eller eventuellt offentliggörande av kongressens förlopp genompressreferat m.m. var enligt VilhelmLundstedt inte av beskaffenhet att göra ett ombudsmöte av detta slag till offentlig sammankomst och dess deltagare till menighet. Av justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 och 1910 års riksdagar framgick att en myndighetsperson på justitieombudsmannens initiativ åtalats för tjänstefel för att ha inträngt på en konferens som hållits av socialistiska ungdomsförbundet, trots att vederbörande informerats om att det handlade om en enskild sammankomst.Justitieombudsmannen anförde i ämbetsberättelsen att församlingsfriheten i Sverige visserligen inte hade någon uttrycklig lagparagraf till sitt skydd, men att den stödde sig på urminnes hävd, varför en myndighet inte ägde påfordra tillträde till andra sammankomster än sådana som var offentliga. Den åtalade kronofogden uppgav att han gått in i aktuell lokal, trots att han erinrats om att sammankomsten var av privat natur, eftersomhan ansett sig ha rätt att bilda sig en uppfattning ommötets beskaffenhet. Denna omständighet befanns av domstolarna dock inte kunna fria honomfrån att ha förfarit felaktigt. Av särskilt intresse var uppenbarligen justitieombudsmannens uttalande att en myndighet inte ägde päfordra tillträde till andra sammankomster än sådana som var offentliga. Sammankomster till vilka varken myndigheter eller andra utomstående ägde påfordra tillträde, såsom fallet varit med fredskongressen, var enligt Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund således inte offentliga; sådan sammankomsts deltagare kunde därför inte utgöra menighet eller folksamling. De tilltalades resonemang underkändes emellertid av samtliga instanser. Högsta domstolen fastslog att »med hänsyn särskilt därtill att vid kongressen närvarit, förutom ombud för de under socialdemokratiska ungdomsförbundet lydande ungdomsklubbarna i landet samt åtskilliga inbjudna personer, jämväl ombud för arbetarkommuner, fackföreningar och verdandiloger» måste anförandena anses ha hållits inför sådan menighet eller folksamling, som avsågs i 10 kap. 14 § SL. Åtalet avs.åg i första hand brott mot 25 kap. 17 § SL. I andra hand framställdes en begäran att det skulle fastställas att den tilltalade förfarit felaktigt. Häradsrätten dömde den tilltalade, kronofogde Möller, för brott mot 25 kap. I7§ SL till böter 15 kr. Hovrätten fann att denne i och för sig förfarit felaktigt, men inte i sådan grad att det föranledde straffansvar enligt 25 kap. 17 § SL. Högsta domstolen, vartill den tilltalade klagade, fann sig inte kunna uppta hans klagan till prövning eftersom hovrättens utslag inte hade gått honommot.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=