116 nycklar hade hon kunnat öppna skrin och kista och ta småsummor vid flera tillfällen. Efter denna bekännelse uppsköts mälet till nästa gäng. Man misstänkte att pigan stulit mer, som man ville utreda. Under tiden sattes Gunilla i fängkistan. När mälet återupptogs den 30 augusti lyckades man fä henne att bekänna att det stulna beloppet totalt uppgått till drygt 10 daler. De pengar sominte fanns kvar hade hon använt till att dricka öl med annat tjänstefolk, till nålar och andra småsaker, till sin mor somgick och tiggde väster omstaden, osv. Domen blev enligt Tjuvabalkens tredje kapitel dödsstraff, vilken dock remitterades till hovrätten, där den ändrades till böter och uppenbar kyrkoplikt. Det refererade mälet är typiskt sä tillvida att de stulna beloppen var smä, även omde tillsammans uppgick till en icke föraktlig summa. Stölderna skedde pä grund av att ett tillfälle gavs, när pigan hittat nycklarna och inte kunde stä emot frestelsen. I vanliga fall räckte inte piglönen till stora utsvävningar, men nu fick hon plötsligt en »extrainkomst». Stoltheten över att för en gängs skull kunna läna och ge bort pengar är uppenbar, när Gunilla berättar hur modern fått en slant, och hur hon lånat till andra. Gunilla hade begått »hustjuvnad», dvs. stulit i det hus hon var anställd och betrodd, vilket var en starkt försvärande omständighet. Att kunna lita pä tjänstefolket var viktigt för stadens borgare och husbondens upprördhet är tvdhg. Icke desto mindre har han medömkan med tjuven, vilket man hoppades att hovrätten skulle ta hänsyn till. Några enstaka fall av hustjuvnad dök upp i Lmköpings domböcker pä 1610- och 1640-talen, men de flesta stölder begick av personer utanför hushållet, ofta med relativt lös anknytning till staden. Om man kallar dessa stölder för »nödkriminalitet», bör man betona att den nöd det handlade om var relativ. Det är svårt att hitta fall där tjUven var helt uthungrad och tvangs stjäla för att leva till nästa dag. Däremot begicks stölderna av personer med mycket smä egna medel att röra sig med, inte av driftiga »företagare» inom den kriminella världen av den typ Alan Macfarlane berättar om i sin studie av en liga som opererar pa den engelska landsbygden under 1600-talets senare hälft.^ Företagsamhet får däremot i viss män tillskrivas Mäns smed, som tillverkat eller kommit över en falsk stämpel med vilken han ägnat sig ät myntförfalskning. Saken upptäcks 1609 och Mäns döms naturligtivs till döden. Han medverkade dock till ett frikännande för Ivar Engelbrektsson, somsålt en del av de falska poletterna, genom att svära att Ivar inte kände till brottet. Myntförfalskning riktade sig i första hand mot kronan och dess privilegier, i andra hand mot den som lurades att ta emot de falska mvnten. I straffrättsliga sammanhang jämnställdes myntförfalskning ofta med grov stöld.'’ Vem man var, ens tidigare hv och leverne, om man kunde uppbåda någon ** ALin Macfarlane 1981. Henrik Munktell 1933, .s. 773-806. Ernst Natliorst-Böös 1973.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=