RB 47

115 drägerier, osv. Inom denna grupp, men inte lika entydigt deklasserande, återtmns även vad som kallas »handel med misstänkt person», dvs. mköp av stulen vara, där man inte kan bevisa att köparen vetat om att den var stulen. Dessa olika typer av tillgreppsbrott och närbesläktade saker skilde sig avsevärt från den första kategorin både beträffande de svarandes sociala rekrytering och straffens utformning. Stölder betraktades som i högsta grad förnedrande. Här skall vi summera intrycken av tillgreppens karaktär och omfattning under 1600-talets förra del och vi skall först hämta exemplen från Linköping. Vi kan då för det första konstatera att det begicks fler tillgrepp under 1610-talet jämfört med 1640-talet. Omvi slår samman alla deklasserande former av egendomsbrott, finner vi 23 fall under 1610-talet och 12 fall under 1640-talet. Detta kan naturligtvis vara en slump. Skillnaden är ju inte större än mellan drygt tre respektive knappt två fall per år! Detta gäller då antalet avslutade saker. Omvi beaktar att hälften av målen rörande egendomsbrott aldrig avslutades på 1610talet och en tredjedel rönte samma öde på 1640-talet, blir skillnaden något större. Drygt dubbelt så många åtalades på 1610-talet. Resultatet kan indikera att påfrestningarna på Linköpingsborna vant större under 1610-talet än under 1640-talet. Detta antyds också av att antalet konflikter som fördes till domstol var fler under det förra decenniet. Sammanlagt 26 personer åtalades för stölder, 2 för snatterier, 2 för bedrägeri eller förfalskning och 5 för handel med misstänkt person eller häleri. I något enstaka fall finner vi fler än en person som svarande i samma mål. Tillgreppen i 1600-talets Linköping begicks mte av organiserade ligor, utan av ensamma personer. Inte heller rörde det sig som regel om några större byten. Det är de välkända typerna av stöldgods i det äldre samhället som figurerar: spannmål och andra födoämnen, kläder, tyg, smärre penningbelopp, etc. I ett fall var det kyrkan som utsattes för spannmålsstölder, men vanligtvis stal man av enskilda personer. Tjuvarna var som regel obesuttna och tillgreppen skedde när ett speciellt tillfälle gavs. Den 6 augusti 1645 kom till exempel Måns Nilsson, »en ärlig och gammal borgare», och anklagade sm piga Gunilla Börjesdotter, född i Gränna, för att \'id flera tillfällen ha stulit smärre penningbelopp ur sin husbondes kista och skrin. Saken avslöjades når pigan gav Sven skomakares lilla flicka en slant. Ladern tog reda på varifran flickan fått pengarna, blev misstänksam och anmälde saken för byfogden Håkan Persson. Håkan begav sig till pigans hus och bad att få köpa ett stop öl för sm törsts skull. När detta be\il|ats sade han sig mte ha nagra kontanter med sig, utan undrade om han antingen kunde fa lana av pigan eller få borgen. Som pa skämt satte han sig hos pigan, stack handen i kjortelfickan och fann ett knyte. Han (ippnade knytet och fann där 5 hela daler och 5 marker, ett relativt betydande belopp tcir en obesutten piga. h.fter att törgä\es ha försökt hitta osks ldiga förklaringar till sitt innehav, föll hon till sist till föga och bekände. Med hjälp av

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=