117 betrodd person som gjorde förbön, osv. hade stor betydelse. Sämst till låg den obesuttna del av befolkningen somsaknade en fast anknytning till den plats där de begått brottet. Geografiskt rörliga personer sågs allmänt med stor misstro. Vid sidan av eldfaran och ordningen vid marknaderna bekymrade sig Linköpings fäder ofta för kontrollen av ditkomna främlingar. Den 11 februari 1612, samtidigt som stadsvakten inrättades, förklarades att den som kom in i staden främmande och okänd och ville få härbärge skulle kunna uppvisa ett bevis på vem han var och sitt ärende, annars skulle han rannsakas. Två år senare beslutade borgerskapet att förvisa »löst parti» som otillbörligen vistades i staden. Drängar och pigor som innan 14 dagar inte hade tjänst skulle likaså visas bort från staden. I en gemensam förordning 1639 förklarar biskopen, domkapitel, borgmästare och råd att inga tiggare skall tillåtas stanna i staden mer än ett dygn. Omde bråkade skulle de sättas i fängelse och förvisas. Arbetsförmögna men icke sysselsatta stadsbor skulle sättas i arbete, även barn och änkor. Förordningen upptar 22 barn och 5 änkor i den senare kategorin.Liknanderannsakningar förekom under 1640-talet, till exempel den 27 oktober 1645, då de som hårbärgerade vägfarande dessutom ålades att anmäla det inomtre dygn till magistraten. Värdar somunderlät detta hotades med fängelse. Två faktorer förklarar intresset för det »lösa» folket, dvs. de som inte hade fast arbete eller en smärre förmögenhet att leva på. För det första ville man se till att det fanns tillräckligt med tjänstefolk och krigsfolk. Tredskande drängar och pigor måste kontrolleras. För det andra fruktade man att dessa obesuttna människor skulle ägna sig åt stölder eller sexuell osedlighet. Ett exempel på sistnämnda misstankar ges i beslutet i rådstugan den 5 maj 1643 att två ärliga hustrur skulle gå omkring i staden för att mjölka och spåra upp löskekonor, dvs. kvinnor som blivit gravida utomäktenskapet.'' Alla innebyggare i Gullbergs härad var inte heller väl sedda. År 1625 beslutade man att vid vite förbjuda backstugufolket att syssla med ölförsäljning och fyra år senare sades det att alla backstugor i häradet skulle rivas. Liksomi staden fanns det icke önskvärda medlemmar av lokalsamhället. Att kontrollera dessa människor var en strävan somdelades av både stad och landsbygd. Olförsäljning var förresten även i England en vanlig extrainkomst för fattigt folk. De flesta som sålde öl utan lov visade sig i en undersökning tillhöra gruppen lägre hantverkare och arbetare, ofta första generationen bybor. Tjuvarna rekryterades också till större delen från den marginella befolkningen av lösdrivare och tillfällighetsarbetare. Särskilt under sviktande konjunkturer och dåliga skördeår var dessa människor illa ute och begick många stölder. Det visade sig också att främlingar fälldes oftare för stölder än de svarancfe som komfrån den egna byn, en antvdan att de redan från början betraktades med misstänksamhet. Denna främlingsrädsla var ett genomgående drag. På landsbygden berodde I'ulke Lindberg D7S, del 3 s. 47—IS, " Denn.i kontroll.ugärd täirekomäven pä .intlra ställen. Jonas Lrykman 1972, s. 106-1 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=