87 ty åtföljande resor, kostnader och besvär en efterspaning medför, och hur sällan man strax kan komma tjufvarne på spåren. Omman lyckas få reda på hvar en stulen häst finnes, är det vanligen först efter längre eller kortare tids förlopp, under hvilken tid den kan hafva varit i flere mans händer, till följd hvaraf ofta rättegång uppstår om eganderätten, helst sedan det mera allmänt blifvit kändt att högsta instansen dömt den bestulne att betala sin vara då innehafvaren visat att han köpt den på god tro. Ett sorgligt faktum är att så skett, emedan detta onekligen befrämjar denna industri. Rättsgrunden måste vara den, och särskildt hvad dessa stölder angår, att den bestulne får återtaga sin vara när och hvar han påträffar den, utan ersättning då eganderätten dertill lagligen styrkes, och må innehafvaren hålla sig till sin fångesman. En sådan lag skulle enligt mitt förmenande minska dessa stölder emedan försigtighetsmått och steg vid hvarje köp eller handel mera iakttogos. Härvid kan väl invändas, att det blefve då mera riskabelt att uppgöra handel med okänd person, vare sig på marknad eller enskildt, men härpå kan med skäl svaras, att man under alla omständigheter har fria händer, och vill man icke härvidlag vidtaga nödig försigtighet, får man skylla sig sjelf för följderna, hvaremot den bestulne icke kan veta när tjufven kommer och frånröfvar honom sin egendom.'*'* Det kan möjligen också af någon invändas, att lagen för återfåendet af allt stulet gods bör vara lika, men vi veta hvilka olika meningar som häromgjort sig gällande icke allenast inom sist förflutna årens Lag-Utskott likasomi Kamrarne, utan äfven hos Lagbyrån och Lagkomitéen. Frågan synes således vara svårlöst och det torde kanske dröja länge innan något nöjaktigt förslag kan åvägabringas. Emellertid och för att hämma dessa allt mer och mer tilltagande brott, torde ett särskildt stadgande härutinnan vara af högsta behofvet påkalladt.” Andersson föreslog därför ett stadgande om oinskränkt vindikationsrätt till stulna hästar. Han ville även få SP 16:5 (alltså den nya versionen av MB 49: 3) upphävd. Lagutskottet avstyrkte motionen i kategoriska ordalag. Eric Sparre hade sålunda tillfredsställelsen att äntligen få lagutskottet på sin sida. Motionen hade ju också små utsikter att vinna bifall. Hur realistiska dess synpunkter än var hade dock riksdagen tre år i följd avslagit motioner med generella krav på oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. Att göra en speciallagstiftning för enbart stulna hästar kunde då inte gärna förefalla motiverat, helst som man i så fall skulle brytamot rättssäkerhetsprincipen att lika fall skall behandlas lika. Ett stulet nötkreatur skulle ju inte kunna vindiceras. Åke Anderssons förslag och argumentation belyser emellertid på ett fångslande sätt hur likartad problematiken ännu vid slutet av 1800-talet var med den medeltida."*^ Man får onekligen det intrycket att Åke Andersson själv varit utsatt för en häststöld. Jfr rättsfallen 1854 och 1855 s. 43 ff. Se E. Anners, Äganderätt, s. 81 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=