86 varandra. Då de inte skilde mellan olika kategorier av motiveringar var det knappast möjligt att föra en debatt, somklargjorde de olika argumentens bärkraft för de lyssnande kammarledamöterna. Man ser också hur vid de tre riksdagarna i huvudsak samma argument upprepades - ehuru från år till annat i olika ordning och kombination —utan att de i debatten deltagande synes ha blivit påverkade av motsidans motiveringar. Vad de större, mera genomtänkta och genomarbetade inläggen beträffar var detta också ganska naturligt. I den svenska riksdagen var vid den tiden (och långt framöver) debatten låst till på förhand skrivna inlägg. Endast i anknytande korta — och därmed också mer spontana — inlägg kunde det förmärkas, att man på någondera sidan tagit intryck av vad den andra anfört. Men något sådant kan endast i ringa mån skönjas i dessa debatter. Sedan de ledande juristerna - män som Johan Jakob Nordström, Rickard Carlén, Axel Bergström och Eskilander Thomasson gjort sina utförliga och fackmannamässigt väl genomarbetade inlägg brydde de sig i regel inte om att bemöta sina meningsmotståndare. Den ende som konsekvent drev sin ståndpunkt genomupprepade polemiska inlägg var just Eric Sparre, och i bakgrunden den alltid på avslag yrkande Sundell. Det är antagligt att detta Sparres agerande hade effekt när det gällde att vinna röster. Marginalen var ju inte heller stor, och det fanns starka argument på båda sidor. 4. Riksdagsbehandlingen år 1876 Trots motgångarna vid 1873, 1874 och 1875 års riksdagar ville företrädarna för kravet på oinskränkt vindikationsrätt icke ge tappt. En av dessa, andrakammarledamoten Åke Andersson, som redan framträtt i debatten vid 1873 års riksdag, återkom 1876 med en motion i frågan.I denna yrkade han på oinskränkt vindikationsrätt åtminstone till stulna hästar. Motionen ger trots sina konstlösa formuleringar antagligen en mera realistisk bild av hur vindikationsproblemen tedde sig i praktiken än många av de höga juristernas lärda utläggningar. ”Bland de tjufnadsbrott som begås, i synnerhet uti den ort jag tillhör, spelar häststölderna en stor och sorglig roll, helst dessa oftast begås hos mindre jordbrukare som ega en ä två hästar, och det händer icke sällan att tjufvarne på samma gång tillgripa vagn och selar, vare sig på samma ställe eller i närheten, och sålunda ekiperade samma natt tillryggalägga en ganska lång väg med sitt byte och finna skydd hos någon af den numera, såsomdet synes, vidtutgrenade ligan. Det låter lätt tänka sig i hvilken sinnesstämning en mindre bemedlad person kommer, då han på morgonen gör inträde i sitt lilla stall och finner sin dyrbaraste egendom försvunnen, likasom hvilket plågeri de arma djuren få under färden vidkännas. Det torde vara öfverflödigt att omnämna hvilka obehag med II. kam. mot. nr. 54, 1876, Lagutskottets utlåtande 1876: 17. II. kam. prot. den 9 mars 1876, nr 19, s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=