70 av honom önskade lagbestämmelsen ”både principielt riktigare och för samhället nyttigare än den andra; i alla händelser bör väl det nuvarande ovissa och obestämda göras klart. Emellertid är det dock nödvändigt, att skyldigheten för den redlige innehafvaren att utan lösen återlemna varan begränsas till en viss tid. De utaf erfarenheten intet stöd egande och för öfrigt lätt vederlagda invändningarne, att man genom en lag i ofvannämnda syftning kunde fråntagas all sin lösegendom, förlora derigenom allt värde. Jag vill föreslå denna tid till högst två år efter det tillgreppet skedde, men med skyldighet för den bestulne, om han vill återfå sin vara, att hafva inom 14 dagar efter stölden hos kronobetjent anmält saken; detta för ytterligare säkerhet att endast verkliga egare såsomsådane framställde sig. Att göra flera inskränkningar, såsom för köp vid auktioner, å torg etc, torde måhända i allt för betänklig grad inskränka den verklige egarens såsom regel tillerkända rätt; den nu varande lagen har ju ej heller, der den tolkats på det af mig önskade sättet, medfört några vådor, ehuru den ej innehåller några sådana undantag.” Andersson föreslog därför att riksdagen skulle besluta såsom lag antaga vad Lagutskottets betänkande i frågan föregående år innehållit såsom lagförslag ”dock med de förtydliganden och tillägg, i afseende på arf, pant och offentliga pantlåneinrättningar, somkunna befinnas nödige, samt med uteslutande af deri intagna undantag för köp å auktion, marknad, torg etc.” Han vidhöll alltså sin ståndpunkt såsom anhängare av strikt vindikationsrätt och accepterade icke godtrosförvärv vid auktion etc. Däremot tillgodogjorde han sig de förslag till tekniska förbättringar, somtillkommit under föregående års riksdagsbehandling. Utskottet hade nu ett stort material från föregående riksdag att bygga på. I den tämligen vidlyftiga reciten nöjde man sig emellertid med att redovisa lagkommitténs, lagberedningens och föregående års lagutskotts ståndpunkter. Utskottet anslöt sig i princip till nämnda lagutskottsbetänkande, men försökte på följande sätt taga hänsyn till de anmärkningar mot detta, somvid föregående års riksdag framförts och där synts ha stöd i riksdagsopinionen. Utskottet föreslog nämligen: ”att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning om återvinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd, så lydande: Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, förordnas somföljer: Har gods, som genomköp eller byte eller såsompant öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen återfå hos den, somdet innehafver. Har denne på god tro fått godset Lagutskottets utlåtande 1874:32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=