69 upp ånyo. Så skedde också redan påföljande år, till på köpet av samme motionär som 1873 framträtt, nämligen Ola Andersson i II. kammaren. I motionen^’ påpekade Andersson, att de olika meningarna i frågan egentligen berodde på skilda tolkningar av ordet saklös i 16:5 i 1864 års strafflags promulgationsförordning, vilken upptagit samma formulering som MB 49:2. Han ville nu i motionen utveckla vad som vore för samhället nyttigast. Därvid uttalade han: ”Ingen kan, efter mitt förmenande, någonsin blifva (utan genom tilländalupen preskriptionstid eller såsom lagliga ansedda offentliga köp) rätter egare, som ej på lofligt sätt och afden somhaft rätt att godset afyttra, förvärfvat det,^^ är detta riktigt, då uppstår ingen eganderätt derför att flera öfverlåtelser med samma sak egt rum. Rättast må det alltså vara att den ende rätte egaren utan lösen återfår sin vara, som honom på olofligt sätt blifvit fråntagen; han måste alltid vara i god tro, såsom det heter, en annan innehafvare deremot säkerligen ytterst sällan, omdet också är svårt att bevisa det. Men, säger man: man ser endast på egarens men förbiser innehafvarens rätt; att hvälfva förlusten på en oskyldig (eller en som man ej kan bevisa är skyldig), är orätt; att mot lösen återfå varan då innehafvaren visar sig hafva åtkommit den i god tro, vidmakthåller jemvigten i lagen, då är bådas rätt tillgodosedd, o.s.v. Hvad vill det då säga att återfå mot lösen} Detta skulle ju vanligast ske, då innehafvaren, genom att hafva betalt skäligt värde, visar sig ej kunna hafva misstänkt oloflig åtkomst; men att betala skäligt värde eller full lösen är, utom i rent undantagsfall, precis detsamma somatt ej återfå något. En sådan lag skall snart nog betaga den bestulne egaren all lust att offra tid och kostnader för efterspaningar; den är ej heller egnad att mana till försigtighet vid handel. Vill någon påstå att en sådan lag är den för samhället nyttigaste} Genom att tillerkänna den ende verklige egaren sin rätt, befordrar man brottets upptäckande, lägger hinder i vägen för oärliga eller oförsigtiga köp och minskar derigenom ovilkorligen brottens antal. Lagens harmoni skall härigenomvisserligen icke minskas. Stadgandena i 11 Kap. 4 § och 12 Kap. 4 § Handelsbalken, att lånt eller anförtrodt gods, somförskingradt är, skall af den redlige innehafvaren endast mot lösen återlemnas, är — eller blifver — endast välbetänkta undantag, bekräftande men ej rubbande regeln, ty den, som bortlänar eller anförtror gods ät opålitligperson, är ju sjelf till ej ringa del vällande till sinförlust.” I likhet med Philipsson vid föregående års riksdag åberopade Ola Andersson alltså tanken bakom ”Hand wahre Hand”-principen. Ola Andersson ansåg den II. kam. mot. nr. 1, 1874. Av skrivsättet i motionen framgår att Ola Andersson hade haft juridisk fackmannahjälp vid utformandet av motionen. Han framförde bl.a. den berömda romerska regeln: Ingen kan överdraga till en annan större rätt än han själv äger (nemo plus juris ad alienumtransferre potest quam ipse haberet). Uppenbarligen hade Ola Anderssons juridiska biträde granskat ärendets behandling vid föregående års riksdag och försökt sammanfatta en argumentation mot företrädarna i debatten för godtrosförvärvet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=