71 i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre egaren sin rätt emot honom gällande, genom stämning inom ett år sedan godset tillgreps. Är det afyttradt å offentlig auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen säljes; hafve den, som godset på god tro i handomfått, rätt att det behålla, der ej egaren, inomtidsom nu sagd är, hos honomanmäler sig att det lösa och betalar hvadhanför godset gifvit. Är godset pantsatt hos allmän pantlåneinrättning, hafve inrättningen rätt att panten behålla till dess skulden betalas. Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven omgodset kommit i innehafvarens hand genomarf eller gåfva; dock vare, i fråga omskyldigheten att återlemna godset, sådan innehafvare, fastän han är i god tro, ansedd lika med den, från hvilken arfvet eller gåfvan kommit. Stockholmden 8 Maj 1874 På Utskottets vägnar: ERICSPARRE.” Man kan föreställa sig att Sparre med någon förargelse skrev under detta betänkande, som gick stick i stäv med hans egen uppfattning i saken. Han stod också som förste reservant med följande onekligen mer temperamentsfulla än sakligt underbyggda formulering: ”Utan att nu ingå på frågan omdet principielt riktiga i det af Utskottet framställda förslag, hvilket det begränsade utrymmet för en reservation förbjuder, anser jag mig blott böra fästa uppmärksamheten derpå att förslaget —detsamma somsistlidne år framställdes och då afslogs i begge Kamrarne— leder till alldeles motsatsen mot hvad motionären afsett. I de aldra flesta fall får, enligt nu gällande lag, den, från hvilken gods är stulet, det åter af den, somdet köpt, utan lösen.Enligt förslaget deremot får han det icke, der det är såldt å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, icke heller sedan ett år från tillgreppet förflutit. Då nu just de tjufvar, emot hvilka man har svårast att värja sig, eller hästtjufvar, och i allmänhet de som tillgripa kreatur ute å bete, nästan alltid sälja dessa på marknader, så är det ju uppenbart att förslaget går i motsatt riktning emot hvad motionären åsyftat, hvarföre han också bekämpat detta stadgande. Åfventyrligheten af det föreslagna lagstadgandet, som skulle innebära en uppmaningför bofvar att, med tillhjelp aftvåfalska vittnen, hvarpå tillgången Sparres framställning var icke i sak korrekt. Hans version av gällande rätts konsekvenser stred mot vad han vid föregående riksdag anfört (se ovan s. 61). Dessutom gav han en vilseledande beskrivning av ärendets tidigare behandling i riksdagen. Vid föregående riksdag hade opinionen i II. kam. uppenbart varit positivt inställd till utskottsbetänkandet, men majoriteten hade yrkat återremiss för att få igenom vissa juridiskt tekniska förbättringar i lagtexten liksomför att få frågorna ommarknadsköpets och pantlånekontorets särställning markerade. I I. kam. hade utskottsförslaget fallit med endast obetydlig röstövervikt (45—34).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=