RB 42

68 till slutet af förra århundradet, då Olof Rabenii inflytande åstadkom en rubbning i den gamla lagtolkningen. Men man har på sednare tider återgått till den äldre uppfattningen, ehuruväl domstolarne på sina ställen ännu följa Rabenii mening.” Somframgår av debatterna i de båda kamrama hade man ännu icke tagit så starkt intryck av Högsta domstolens domarfrån 1854 resp. 1855 att stadga vunnits i rättstillämpningen. Det är på detta källmaterial fullt klarlagt, att rättsläget betraktades somovisst, att praxis var i hög grad växlande och att särskilt juristopinionen i riksdagen betraktade det somi hög grad angeläget att frågan löstes genomen genomtänkt och nyanserad lagstiftning på den oinskränkta vindikationsrättens grund. Att frågan föll i riksdagen avspeglar i själva verket tvåkammarsystemets understundom irrationella sätt att fungera. Mot den — i sig svårförklarliga — negativa opinionen gentemot motionen i första kammaren stod en överväldigande positiv reaktion i den andra.Icke något yrkande på avslag på utskottsförslaget framställdes, ehuruväl en talare anmälde att han gärna velat göra så, men icke ville stå ensam därvid. Denne, Per Staaf,^° anförde som argument en mycket typisk rättvisemotivering för exstinktivt godtrosförvärv, nämligen att det ofta var ägarens egen skuld att han blivit bestulen: ”Min benägenhet för afslag stöder sig hufvudsakligen på det skäl, att jag finner det högst olämpligt och oriktigt, att den, som förvärfvat en sak utan ringaste svek eller annorledes än i fullgod tro, skulle tvingas att utan lösen återlemna densamma till en egare, som ofta genomegen vårdslöshet föranledt, att saken blifvit från honomtillgripen.” Som framgår av referaten ovan var det en lika vanlig föreställning hos anhängarna av vindikationsrätten att vårdslösheten i regel låg på förvärvarens sida, därför att man ansåg att det alltid var lättare att skydda sig mot förvärv av tjuvgods än mot stöld. 2. Riksdagsbehandlingen år 1874 Yrkandena i andra kammaren om återremiss blev emellertid verkningslösa eftersommotionen redan avslagits i första kammaren. Vid ett så splittrat opinionsläge i riksdagen var det naturligt att frågan togs Man bör emellertid observera att utskottsförslaget föll i I. kam. med så knapp marginal som 45 mot 34. Röstsiffrorna visar att ärendet inte tilldrog sig något större intresse; många måste ha varit frånvarande. 1 dylika situationer kunde utgången bero mera på en slump än på en stadgad majoritetsopinion. Per Staaf, ättling av en gammal juristsläkt, var son till ledamoten av lagkommittén och lagberedningen, Per Staaf, (1776-1846). Han blev 1862 häradshövding i Norra Hälsinglands domsaga. Han var ledamot av borgarståndet för Härnösand 1859—1860 och 1862-1863 samt ledamot av II. kam. 1873-1875 och 1877-1878. Han var en framstående jurist och politiskt inflytelserik. NF.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=