67 ligen en god bild av hur de av kammarens ledamöter, som icke särskilt engagerat sig i frågan, såg på vindikationsrätten. Han upplyste inledningsvis att hans reservation i utskottet icke gällde huvudfrågan utan endast redaktionen av utskottsförslagets sista moment, som han velat se förtydligat beträffande gåva och pantsättning. I det senare fallet anslöt han sig till Rubensons förslag att vindikationsrätt icke skulle gälla, d.v.s. han ville skydda de offentliga pantlåneinrättningarna. Därefter anförde han: ”Huru vigtigt det är, att rörande vindikationsrätten till stulen lösegendom eftersträfva full tydlighet, visar den stora osäkerheten om, huru nu gällande lag uti ifrågavarande ämne bör tolkas. Vid domstolarne, ända upp i högsta instans, har denna osäkerhet varit rådande, och den har idag under diskussionen här i Kammaren framträdt på ett slående sätt. Vi hafva hört, huru den ene talaren påstått, att nu gällande lags mening är fullkomligt klar derom, att egare af stulet gods endast mot lösen kan återfordra det från innehafvare, som är i god tro, under det den andre talaren tvärt deremot förklarat, att enligt samma lag sådan innehafvare är skyldig utlemna godset utan lösen. Jag hemställer, om det icke vore skäl att försöka grundligt afhjelpa det mycket öfverklagande onda, somen sådan osäkerhet medför; och jag gör detta, ehuru jag tillhör dem, somfinna det vara af nu gällande lag klart, att stulet gods skall utan lösen återlemnas äfven af innehafvare i god tro. Jag anser nemligen i likhet med Herr Statsrådet Bergströmden omständighet, att uti 11 och 12 kap. Handelsbalken föreskrifves, att utlånt och deponeradt gods endast mot lösen må af långifvaren eller deponenten återtagas från tredje man, hos hvilken icke svek finnes, följdriktigt utvisa, att, då gods utan egarens vilja kommit ur hans posession, han icke behöfver betala lösen för dess återbekommande. Den, som utlånt eller hos annan nedsatt gods, har frivilligt afhändt sig besittningen deraf i förtroende till låntagaren eller depositarien, och om detta förtroende missbrukas, får den, somhyst detsamma, finna sig deri, då han ej bättre sett sig före. Detta är den naturliga grunden för lagens stadganden omskyldigheten att från tredje man lösa lån och inlagsfä, men i fråga omolofligen tillgripet gods är förhållandet alldeles motsatt.” Som synes ville Philipsson bevara skillnaden i 1734 års lag mellan anförtrott respektive stulet gods och åberopade härför tanken bakom det gamla rättsordspråket ”Hand muss Hand wahren” (sv. ”hand bör hand få”), alltså en rättsfärdighetsmotivering, av Philipsson kallad ”den naturliga grunden”. ”Här är egaren icke allenast utan sitt medgifvande, utan man kan väl säga mot sitt bestridande, depossiderad, och deraf måste konseqvent följa, att om lösningsskyldigheten här måste gälla motsatsen, mot hvad regeln är vid lån och depositum, d.v.s. att egaren måste vara fri från sådan skyldighet. Denna åsigt har äfven, på sätt Herr Statsrådet Bergströmanfört, varit allmänt gällande ända åtnjöt stort anseende i lagfrågor. Lantmannapartiet valde in honom i lagutskottet, där han bl.a. vann gehör (1874) för en motion omgift kvinnas äganderätt till vad hon själv förvärvat. NF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=