61 blifva af med allt hvad man eger. Hvad mig beträffar, så får jag verkligen säga, att jag icke företrädesvis har köpt min lösegendom på auktioner, marknader eller andra offentliga ställen, utan under hand af enskilda personer, och det skulle vara bra hårdt, om man skulle komma och plocka ifrån mig allt hvad jag eger, på den grund, att detsamma en gång i förra tider blifvit stulet ett ord, det finnes icke någon säkerhet i besittning af lösegendom, om jag går derhän, att en sak kan återtagas från hvem som helst, han må vara aldrig så oskyldig, blott derföre, att denna sak inomloppet af ett år en gång blifvit stulen och af tjufven afyttrad. Jag tror icke, att man i nittonde århundradet kan i något land i Europa finna ett dylikt stadgande tillämpadt Detta är den ena sidan af saken, men Utskottet säger slutligen, att om det stulna godset är såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe förslåldt, då får innehafvaren det behålla, såvida ej den rätte egaren inom ett år anmäler sig och betalar hvad innehafvaren för godset gifvit. Sålunda har i just de fall, som oftast förekomma, Lag-Utskottet klippt af för egaren hans rätt att återfå från honomstulet gods. Hvilka äro de stölder sompå landsbygden oftast förekomma?Jo, stölder af hästar och andra ute på marken betande kreatur. Då man tillika vet att dylika stölder oftast begås straxt före marknader, och att tjufven vanligtvis genast efter stöldens begående för det stulna djuret till marknaden och der försäljer detsamma, då skulle således, åfven om kreaturet blefve såldt till sådant pris, att köparen kunde ega klar anledning att misstänka säljarens åtkomst, köparen vara skyddad emot rätte egarens anspråk blott derför, att köpet skett på en marknad. Det är utomallt tvifvel att vår i detta hänseende nu gällande lag är ojemförligt bättre sådan den är, och att den nu ifrågasatta ändringen icke skulle vara annat än försämring af den lag vi nu hafva.” Avslutningsvis påpekade Sparre, att det föreslagna stadgandet skulle göra pantlåneri så osäkert att yrkesmässigt pantlåneri icke kunde bestå. Han yrkade avslag, ej återremiss. Det är så mycket större skäl att utförligt redovisa Sparres argumentation, då han kom att spela en nyckelroll i debatten kring godtrosförvärven såväl i riksdagen somvid det nordiska juristmöte, där frågan behandlades. Sparre framförde, som synes, en extremrättspolitisk motivering för godtrosförvärv. ”Man kunde ju riskera hvart enda ögonblick att blifva af med allt hvad man eger”, nämligen genom vindicerande ägares anspråk. Hans argument är onekligen originellt - någon motsvarighet torde icke finnas i europeisk rättshistoria överhuvudtaget. Sparre var också känd för sina ofta extrema och inte sällan på gränsen till det bisarra liggande debattinlägg. Han skulle komma att göra inlägg av liknande karaktär i debatten om vindikationsrätten även vid följande riksdagar liksom vid femte nordiska juristmötet 1884. Sparre synes icke ha varit förtrogen med europeisk rätt i allmänhet. Redan dansk och norsk rätt stadgade i Danske resp. Norske Lov en helt oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. Med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=