60 Att en så förslagen kriminalitet skulle ha varit vanlig vid fall av kreatursstöld kan emellertid betvivlas. I det rika materialet härom från denna tid finns i varje fall inte något exempel på detta. Det viktigaste och mest engagerade inlägget i debatten i andra kammaren gjordes av landshövdingen Eric Josias Sparre,*^ en man i framskjuten ställning och med många politiska insatser bakomsig. Eftersom hans agerande komatt bli avgörande för frågans behandling i riksdagen är det skäl att här redovisa honomutförligt. Han anförde: . . . ”Hvad beträffar den fråga, som nu föreligger till afgörande, så finna vi, att lagkomitéen och lagberedningen derom varit af alldeles motsatta åsigter. Eaktum är, att hvarken lagkomitéen eller lagberedningen, i de åsigter de i ämnet uttalat, haft rätt. Erågan omstulet gods skall kunna af egaren återtagas, beror på pröfning af förhållandena i hvarje särskildt fall. Det inträffar nemligen, vid försäljning af dyligt gods, högst sällan, att icke någon ovarsamhet eller vårdslöshet ligger köparen till last, att icke i sjelfva säljarens uppträdande ligger något, som bör göra honommisstänkt i köparens ögon. Omen tjuf vill sälja en stulen vara, så antingen gifver hans obemedlade ställning i lifvet jemförd med varans stora värde tillkänna, att han icke gerna kan vara laglig innehafvare af varan, hvars obehöriga innehafvande således gör honom misstänkt, eller också bjuder han ut den till vrakpris, emedan det ligger i hans intresse att hastigt blifva af med densamma, eller röjer honom hans oro och förlägenhet, eller försöker han att på omvägar komma till målet, varans vändande i vinst för honom, allt omständigheter, somböra varsko en köpare, att icke inlåta sig med honom. Följden häraf är, att i de flesta fall kan varan återtagas från köparen, ty han har begått den oförsigtigheten, att ingå i handel med en person, som han haft något skäl att misstänka . . . Omjag köper en sak af någon utaf Herrarne, så har jag väl icke anledning att misstänka densamma vara oärligen åtkommen och bör således få behålla densamma. Nu skulle det likväl kunna hända, att den jag köpt saken af förut köpt densamma af en annan, och denne åter af en tredje o.s.v., och slutligen skulle det befinnas, att saken blifvit stulen; följden af den föreslagna lagen vore då att jag skulle nödgas att, utan anspråk på ersättning, utlemna densamma. Jag frågar omvi någonsin under sådana förhållanden kunde hafva någon säkerhet i besittningen af vår lösegendom? Man kunde ju riskera hvart enda ögonblick att Eric Sparre tillhörde den grevliga ätten Sparre till Söfdeborg. Han blev fil. mag. 1836 och jur. kand. 1840. Hans domarkarriär förde honom 1850 till assessor i Svea hovrätt. Men hans egentliga insats gjordes som politiker i adelsståndet. Han blev där en ledande konserv'ativ gestalt med stark anknytning till den historiska skolan. 1858 blev han landshövding i Älvsborgs län, där han gjorde en genom energi och handlingskraft allmänt uppskattad insats. Han deltog i alla ståndsriksdagar 1844—66. Han var ledamot i I. kam. 1866—69 och II. kam. 1870-86. Från 1848 till 1877 ordförande i lagutskottet (med undantag för 1873). Sparre omfattade visserligen en konsers'ativ åskådning, men eftersträvade att uppfattas som folklig och demokratisk. Ett av medlen härför var en till det bisarra gränsande frispråkighet, somsatte många spår i tidens riksdagsprotokoll. NE. var han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=