30 förstå varför MB 49:2 formulerades på sätt somskedde. För dem, somredigerade ut lagtexten var den till det straffrättsliga ansvaret begränsade innebörden av termen ”saklös” så självklar, att de inte ens tänkte sig möjligheten av en annan tolkning. De tre förslagen till Tjuvabalk 1706, 1713 och 1717 uttrycker sig genomgående på ett sätt, somvisar att det var självklart för kommissionen att ägaren hade rätt att utan lösen taga igen stulet gods från tredje man.^"* Analogt härmed var ägarens rätt att taga åter hittegods noga skyddad. Stöd för den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods erbjöd ju också den vid denna tid så aktuella romerska rätten. Att man var medveten omdetta framgår av ett yttrande av kommissionens president, Nils Gyldenstolpe i prot. 2.11.1705,:^^ ”det är allmän praxis, att man tager sitt, somstulit är, igen, hwarest det finnes” — alltså regeln i Digesta; ”ubi rem meaminvenio, ibi vindico. I Göta hovrätts utlåtande över 1718 års förslag till HB möter också renodlade romerskrättsliga argument, bl.a. åberopas satsen ”Nemo dat quod non habet”.^^ Man kan fråga sig hur Rabenius, som dock skrev dissertationen bara några årtionden efter det att 1734 års lag trätt i kraft, kunde framföra en så felaktig tolkning. Han borde ändå ha känt till den historiska bakgrunden till 49:2 och vetat om att det vid lagens tillkomst ej var fråga om att ändra den urgamla oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods. På denna fråga kan man svara att det ingalunda är troligt att Rabenius kände till den uppfattning i vindikationsfrågan som präglade lagkommissionens verksamhet. I sin ovan återgivna argumentation framförde han en för 1700-talets naturrättstänkare karakteristiskt begreppsanalytisk metod med tillämpning av e contrario-slut. Möjligen hade han fått lära sig denna metod under sina studier i Göttingen.En naturrättslig grunduppfattning synes i varje fall framträda i hans tes att reglerna i HB 11:4 och 12: 4 är ”en nödvändig fölgd av besittningens Natur” Rabenius ställningstagande och särskilt hans tolkning av termen ”saklös” i MB 49:2 skulle komma att få stor betydelse för vindikationsrättens fortsatta utveckling i Sverige. Tolkningen upptogs nämligen i doktrinen som auktoritativ i slutet av 1700-talet och åberopades ofta i debatterna i frågan under 1800talet. Lars Tengwall,^° juris professor i Lund, anslöt sig sålunda i sin: Twistemåls Lagfarenheten (1794) under direkt åberopande av Rabenius till dennes uppfattning. Tengwall gjorde till och med en jämförelse mellan vad han trodde vara äldre rätt i KmB landslagen och de nya reglerna i 1734 års lag. Hans framRabenius kände förmodligen inte till förhandlingarna i lagkommissionen. Att genom arkivstudier i kommissionens protokoll fastställa dess uppfattning var i allmänhet främmande för 1700talsdoktrinen. W. Sjögren II, s. 332, 346 och 360. W. Sjögren II, s. 242. W. Sjögren VII, s. 313. Se J.E. Almquist, s. 35 f. ’’ Jfr L. Björne, s. 329 f. L. Tengwall, s. 126 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=