31 ställning är sålunda historiskt starkt missvisande. Jacob Flintberg anförde i sitt ”Lagfarenhets-Bibliothek (1803) i en utläggning av MB 49:1: ”Med ordet misstänkt i 49 Cap. 1 § MB förstås det, omnågon köper af sådan person, som honom är alldeles okänd, och hos honom utbjuder waran, om personen äger utseende, att vara i fattigdomstadd; eller om waran utbjudes till wänpris; men köpes däremot waran af välfrägdad person, i öpen bod eller å marknad, där hwar och en äger rättighet att handla, och åtkomsten ej wanligen efterfrågas, eller skäligen kan sättas i fråga, synes den, sompå god tro ingått en dylik handel, af ägaren böra njuta ersättning för hwad han utgivit.” Utläggningen om innebörden av termen misstänkt saknar stöd i lagen och tycks vara Flintbergs personliga bidrag till problematiken. I övrigt stödde han sig nämligen direkt på Tengwall, vars text han tryckte av, liksompå Rabenius. Även Mathias Calonius anslöt sig uttryckligen till Rabenius i sin dissertation ”De hypotheca” av år 1786. Så gjorde också justitierådet J.H. Backman i ”Ny Lag-Samling”, ännu år 1839, som direkt citerade Rabenius tolkning somauktoritativ.^^ Mot denna mening stod å andra sidan en uppfattning som kommit till uttryck hos David Nehrman^^ och Christian König,^"* vilka båda som en självklarhet hävdade att ägarens vindikationsrätt till stulet gods var oinskränkt. Rättsläget vid vindikation av stulet gods var sålunda oklart vid slutet av 1700-talet. Lagtexten var språkligt och genom sin kasuistiska konstruktion så oklar att skilda tolkningar var möjliga, därest man inte tillämpade en historisk metod. Doktrinen var delad. Två äldre författare, likvisst av högt anseende, nämligen König (1745) och Nehrman (1756) hävdade att MB 49:2 föreskrev oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods, medan tre senare författare, Rabenius (1770), Calonius (1786) och Tengwall (1794) hävdade att ”saklös” i MB 49:2 betydde att ägaren icke kunde vindicera stulet gods från godtroende tredje man, som dock i analogi med HB 11:4 och 12:4 skulle ha rätt till lösen med den erlagda köpeskillingen. Denna senare uppfattning redovisades som den riktiga i Flintbergs Lagfarenhets-Bibliotek (1803), som ej ens omnämnde Nehrman och König, och alltså gav sken av att ha ett överväldigande stöd i doktrinen. J. A. Flintberg, s. 674 f. och 678 f. Diss. M. Calonius, s. 172 t. L. Björne har i sin viktiga uppsats omMathias Calonius och Olof Rabenius visat att ”Calonius metod, då han använder sig av Rabenius, kan betecknas som ett ofta ordagrant men ändå inte ohistoriskt avskrivande”. L. Björne påpekar (s. 328) ”att Calonius åsikt, enligt vilken stulet lösöre genomvindikationstalan utan lösen kan återfås endast av den förste förvärvaren i ond tro (XII: 10) är en upprepning av Rabenius framställning”. J. H. Backman, Ny Lag-Samling, Häft. 3-5, 1839 s. 170. Denna ansågs oumbärlig för varje domare, SBL. D. Nehrman, Civilem, s. 119 och Criminalem, \'II Mfd. III Cap. § 17 (s. 339). Ch. König, II Tom. 1. Cap. § 65. Det kan också nämnas att J. Holmbergson, professor i Lund från 1838, troligen anslutit sig till Rabenius. Men Holmbergsons efter hans död utgivna skrifter är osäkra ur källkritisk synpunkt, sej. E. Almquist, s. 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=