29 Rabenius sammanför här nämligen MB 49:1 (i hans text felaktigt citerad som ”XLII: 3 M.Bl.”) och 49:2. Den förraparagrafen har följande lydelse: ”Kiöper någon, eller tager i pant, thet han vet stulit vara; stånde tiufsrätt, och then sitt mist hafver, tage thet lagliga åter utan lösen. Nu kiöper man något af then, som misstänckt är; böte tijo daler, och gifve åter thet han så köpte, om godset är stulet.” Som synes gäller stadgandet dels uppsåtligt häleri, dels förvärv av tjuvgods av misstänkt, d.v.s. i ond tro. Detta senare betraktas också som ett brott och straffas med böter. Att ägaren skall ha sitt tillbaka utan lösen är självklart, och lagtextens uttryckliga bestämmelse härom är snarast ett vittnesbörd om den vikt man fäste vid att detta var fullt klart. I kapitlet finns utöver den ovan citerade 49:2 endast en ytterligare paragraf. Den handlar omett specialfall av stöld, vilket ytterligare inskärper att kapitlet är att fatta såsom genomgående straffrättsligt. Redan titeln säger detta: ”Om stulit gods kiöpes, eller tages i pant”. Det reglerar häleri, urtjuvagörelse, gods hemul resp. redligt köp, och slutligen ett specialfall av stöld, som i brist på bättre systematik har förts in här. Det är fråga om brottet att försöka tillägna sig annans gods genomatt lägga eget märke på godset eller över annans märke. Måhända har man fört in fallet i kap. 49 i den tanken att tredje mans besittning i 49:1 och 49:2 är att likställa med den formav yttre bevis, sommärke utgör. Urtjuvagörelsen genom ledande till hemuls är av urgammalt ursprung; den förekommer ofta i medeltidens svenska rättskällor — liksom i de germanska överhuvudtaget - och fick sin prägel av att det var fråga om en straffrättslig talan.Tredje man skulle förete sin fångesman och överlämna godset till denne, somträdde in i processen i tredje mans ställe. Huvudsyftet var nämligen att nå framtill tjuven! Kunde fångesmannen inte leda från sig, vilket ursprungligen var det enda sättet att göra sig urtjuva, drabbades han av tjuvnadsstraff. Kunde tredje man förete sin fångesman hade han inte längre med processen eller med godset att göra. Dess öde berodde på utgången av processen mellan ägaren och fångesmannen. När det sägs omtredje man: ”Vare han saklös som ifrån sig leda gitter” betyder detta alltså endast att han var fri från straffrättsligt ansvar. Godset hade han ju redan lämnat från sig, ty det var på en gång tvisteföremål och bevismedel, t.ex. genom att det bar ägarens märke. När det sedan alternativt sägs: ”Hafver han vitne, at han thet redeliga kiöpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan, vare saklös”, betyder uppenbarligen saklös detsamma - d.v.s. befrielse från straffrättsligt ansvar. Björling använder en annan, mera dogmatisk metod att klarlägga den rätta innebörden av MB 49: 1. Han synes emellertid ej ha uppmärksammat att problemet är lätt löst om man betänker att tredje man måste lämna ut godset till fångesmannen, som helt övertog tredje mans ställning som svarande. Håller man denna ursprungliga regel vid ledandet till hemuls för ögonen är det lätt att Se närmare E. Anners, Äganderätt, s. 10 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=