28 lagen innehafvaren äfven i sådant fall vara in mala fide. Här hjelper således icke titel och fång; ty den är olaglig och går således åter. Arg. I. 1. I. Bl. III. Kan innehafvaren icke visa laga fång, ehuru han icke kunde öfvertygas at vetande hafva köpt thet stulne, eller at hafva handlat med misstänckt person, gifve ut thet som klandras och göre sig urtjufva med sjelf sins ed, om dommaren thet skäligt pröfvar. Äfven har här vindicatio rei sin fortgång. IV. klandras thet som stulit är, och säger man sig thet köpt hafva, eller vil på annat sätt genomfångesman eller vitnen, visa sin rätt, tå skal thet gods i Rätten eller hos bofast man, insättas, och fångesman eller vitnen framhafvas. Skier thet innom then tid som dommaren förelägger, vare han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare tå then, somthet ledes til; hafver han ock vitnen, at han thet redeliga köpt äntå at han ej fångesman fram skaffa kan; vare saklös. Lagen somi de föregående tvenne fall så noga utmärkt, at egaren må taga sitt åter utan lösn, förklarar i det sista, at innehafvaren är saklös, med tilläggning, at then bör svara somthet ledes til, hvaraf efter all förnuftig uttolckning följer, at när innehafvaren har god tro och laga fång för sig, uphörer allt klander å egendomen, och egaren må söka sin ersättning af tjufven, eller then som thet ledes til thet bästa han kan och gitter, dock så, at egaren äfven i detta fall må vara obetagit, at lösa sit åter för hvad innehafvaren therföre redeliga betalt, theräst saken icke genom gåfva kommit i hans hand, i hvilken händelse denna lösn icke annorledes kan ske än efter mätismanna ordom. At betaga egaren en sådan återlösn, til hvad honom ifrånstulit är, ehuru det i ofvanberörde XLIX. M. Bl. icke nämnes, strider emot lagens analogie, så vida icke någon orsak är för handen hvarföre han mindre vid tjufvgods, än lånt och nedsatt gods skulle få njuta et så flebile beneficium til goda. Tillämpningen häraf blifver lätt til de flere fall, hvarest vår egendom kommit ur vår, och uti tredje mans hand.” Rabenius lagtolkning är emellertid icke riktig. För att ytterligare stärka sin tolkning framför han en rättsdogmatisk motivering. Genom hans tolkning av termen saklös skulle lagen själv stadga att tredje man fick behålla godset, därest han kunde styrka sin goda tro. Väl kan det för samtiden ha förefallit plausibelt att göra e contrario-slut från de två fall där Rabenius påstår att lagen noga utmärker att ägaren må taga sitt åter utan lösen och de två fall, där tredje man förklaras vara saklös. Men e contrario-slut av detta slag är icke tillåtliga på så typiska kasuistiska texter somdet här är fråga om.^^ ’■ Än mindre kunde det vara tillåtligt att sammanföra två så utpräglat kasuistiska stadganden som HB 11:4 och MB 49:2 till en tolkning, som gav den vindicerande ägaren endast en lösningsrätt vid tillämpning av MB 49: 2. De båda stadgandena hade helt olika historisk bakgrund. HB 11:4 var en reception av hanseatisk rätt och MB 49: 2 återgav en ursprunglig germansk rättsuppfattning. De som utformade de kasuistiska reglerna i HB 11:4 och MB 49:2 hade förvisso aldrig tänkt sig att de två stadgandena skulle tolkas tillsammans och regler från det ena överföras till det andra. Rabenius tanke var att i rättvisans namn borde lika fall behandlas lika. Hans misstag var att lagstiftaren alls ej betraktade fallen som lika- ett icke ovanligt misstag vid tolkning av kasuistik.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=