27 svårighet och osäkerhet om man inte kunde vara säker omden egendom man av innehavaren pä god tro fätt i sina händer. Nägon annan bevisning om rättmätigt innehav än själva besittningen finns inte. Rabenius gör därför - till yttermera visso — den rättsdogmatiska konstruktionen att godtrosförvärvet är en nödvändig följd av besittningens natur. Sä längt kunde han tryggt utveckla hänsynen till handelslivet; han rörde sig ju inomreglerna i HB 11:4 och 12:4. Men i sin § 5 utvidgar han drastiskt godtrosregeln. Liksom förut är hans argumentation sä intressant och betydelsefull för framtiden att jag citerar honomdirekt.'^ §5 ”Af Lagens analogic visas, at dessförordnande är allmänt, och sträcker sig til allafall der min egendompå god tro kommit i tredje mans hand. När man endast hafver afseende pä Lagens Bokstaf, uti mer anförde XL4. och XII.4. H.Bl. sä skulle deraf synas följa, at en egare icke i andra fall förlorar sit klander, en dä, när hans egendomblifvit bortlänt och nedsatt, samt derefter alienerad-, men dä man äter igen befinner huru lagens grund och orsak är allmän, sä lämpa vi den med säkerhet til alla andra händelser, dä min egendom med eller utan min vilja kommit utur mina händer. Lätomoss efterse hvad rättighet man kan hafva at vindicera den egendomsomblifvit enomifränstulen, sä blifver slutsatsen til det öfriga sä mycket lättare. Det läter väl nägot härdt at egaren ej skulle fä taga det äter, som han sä oskyldigt bortmist, men när motsatsen är med ännu större olägenheter i den mänskliga sammanlefnaden förknippad, sä kan den lag, som skiljer mig vid en i sä måtto förlorad egendom icke mer kallas obillig, än den, som med häfd förenar egande rättens bortmistande . . . I fortsättningen försöker Rabenius visa att MB 49:2 i själva verket stadgar just godtrosförvärv till stulet gods. Ordet saklös skulle betyda frihet bäde frän kriminell och civil talan. Rabenius utvecklar detta pä följande sätt: ‘‘ ”Han (ägaren) har först en criminel action emot tjufven, och dess medskyldige, som leder til straff. Därnäst har han et klander ä sin egendom, somäfven kan föras mot tjufven om saken är oföryttrad, eller mot tredje man som fätt egendom [actionem rei persecutoriam). Hvad denna senare angår, sä skiljer lagen fyra fall noga ifrän hvar andra. 1. Dä man köper eller tager i pant det man vet stulit vara. Här är mala fides förhanden; köparen stände tjufsrätt, och egaren tager sitt lagliga åter utan lösn. Jämf. XLII. 3 M.Bl. IL Köper man nägot af then som misstänckt är; böte tio daler och gifve äter thet han sä köpte om godset är stulit. Det följer af sig själft at detta återställande äfven sker utan lösn; ty handel med misstänckt person kan icke kallas handel pä god tro, och anser O. Rabenius, Klander, s. 17 f. D.v.s. att regelns samhällsnytta gör den rättvis, jfr. ovan s. 18. O. Rabenius, Klander, s. 18 ff. ” 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=