22 gods, t.ex. som lån, och där det sedan förskingrats genom försäljning eller pantsättning (alternativt utmätts för gäld). Konflikter av detta slag var också mycket vanliga; lösöret representerade en allmänt utbredd form för sparande i denna penningknapphetens och de opålitliga myntens tidsålder. I det gamla germanska ättesamhället hade de inte varit vanliga, och sannolikt är förklaringen till att den äldsta germanska rätten icke utvecklat någon talan mot tredje man i förskingringsfallen helt enkelt den att sådana processtyper inte behövdes.'* Konflikterna löstes genom att ägaren fick vända sig mot sin förtroendeman - ”Hand wahre Hand, hand bör hand få” etc. Efterhand observerade man i städerna att denna konfliktlösningvar fördelaktig för handelslivet. Tredje man var ju skyddad mot vindikation vare sig han varit i ond eller god tro. Analogin med reglerna vid stulet gods komdå att leda till utvecklandet av parallella regler. I H.w.H.-fallet förstärktes ägarens position med en rätt att lösa till sig godset och av tredje man krävdes god tro vid förvärvet. Man hade alltså vid medeltidens slut utvecklat ett regelkomplex, som motsvarade handelslivets intressen och samtidigt i viss mån hade karaktär av kompromiss. Genom att lösebeloppet sattes till den erlagda köpeskillingen kunde ägaren ofta få förmånen att lösa till sig godset för ett lägre belopp än dess värde. Man hade redan under högmedeltiden lagt märke till att tjuvar i regel sålde godset till underpris därför att de handlade under realisationstryck - tjuvgodset var ju ett bevismedel mot dem, somdet ofta gällde att bli av med så fort sommöjligt. Av detta skäl kunde rentav i en medeltida källa föreskrivas att om tredje man förvärvat godset till ”underpris” - under hälften eller tredjedelen av godsets värde - skulle han anses ha varit i ond tro och skyldig att utlämna godset utan lösen.^ Vad här sagts gäller somhuvudregel för de germanskrättsliga källornapå den europeiska kontinenten. I de romerskrättsligt präglade källorna var konstruktionen en annan. Där utgick man från att den romerska rättens oinskränkta vindikationsrätt även gällde vid förskingring, som betraktades som en formav stöld (”furtum”). Därmed blev actio furti och condictio furtiva tillämpliga som i hög grad effektiva redskap för tillvaratagandet av ägarens intressen. Köparen sökte man å andra sidan skydda genomhävderegler. Den romerska rättens vindikationsregler gällde naturligtvis framför allt i Sydfrankrike (”pays de droit écrit”) och i Italien. När denna romerska rätt mot medeltidens slut trängde in i de mellaneuropeiska, särskilt de sydtyska stadsrättskällorna, kunde det hända att den romerska vindikationen kombinerades med den germanska lösningsinvändningen, vilket gav till resultat ett både till sin uppkomsthistoria och sin utformning mycket invecklat regelkomplex. Ett tidigt exempel på en blandning av romersk rätt och germanskrättslig handelsSe närmare E. Anners, Hand wahre Hand, s. 13 ff. ^ E. Anners, Äganderätt, s. 88.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=