KAPITEL I Rättsutvecklingen fram till och med HD:s avgörande prejudikat åren 1854 och 1855 1. Tiden före tillkomsten av 1734 års lag Ämnet utgör ett belysande exempel på HD;s betydelse som rättsbildande faktor under 1800-talet.' Den svenska rätten övergick då under inflytande av HD:s praxis från en i 1734 års lag bekräftad uråldrig vindikationsrätt till stulet (och rånat) gods till ett godtrosförvärv, där tredje man hade rätt att kräva lösen av den vindicerande ägaren.^ Ur principiell synpunkt innebar detta att vi i Sverige - till skillnad från Norge, Danmark och Finland - accepterade argumentationen i en förliberal marknadsideologi, som utbildats redan under medeltiden, såväl på den europeiska kontinenten somi England. Denna argumentation hade sin bakgrund i den stora betydelse som lösöret - hästar, kreatur, vapen, kläder, smycken o.s.v. - hade som kapitalform i det agrara samhället. Frågorna kring vindikationsrätten var centrala frågor i det medeltida ekonomiska livet, och snart sagt varje rättskälla - lagbok eller rättsbok - tog utförligt ställning till dessa problem. Framförallt gällde detta stadsrättsbildningarna, för vilka konflikter kring stulet gods mellan ägaren och tredje man spelade en särskilt stor roll. Handeln med lösöretyperna ifråga ägde främst rumpå städernas torg och marknader liksomi köpmännens bodar.^ Det blev därför något av ett livsintresse för städernas, politiska ofta maktägande köpmän, att begränsa den oinskränkta vindikationsrätten, som hade sina rötter i det äldsta germanska samhället och dess process. Man fick en i de kontinentaleuropeiska och engelska stads- och marknadsrätterna allmänt accepterad regel att ägarens vindikationsrätt bröts till förmån för tredje man i god tro. Denne hade - där han inte ovillkorligen fick behålla godset, vilket var mera sällsynt - rätt till ersättning för den erlagda köpeskillingen. Eftersom tredje man tidigare icke haft någon rätt alls till godset, oavsett ond eller god tro, innebar detta lösenförfarande att tredje mans rätt förstärktes med en rätt till löseninvändning. Reglerna kom därmed så småningom att sammanfalla med dem, som mot medeltidens slut tillämpades vid en situation, då en ägare anförtrott annan sitt ' Se beträffande den grundläggande litteraturen E. Anners, Hand wahre Hand, s. 371 ff. och E. Anners, Äganderätt, s. 208 ff. ^ Senaste mera utförliga framställningen i SOU 1984: 16. ^ Se närmare E. Anners, Äganderätt, s. 64 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=