23 rättslig sedvana (coutume) har vi i Les Coutumes de Saint-Gilles, senast tillkommen i början av 1300-talet och möjligen författade av Gui Fulcodi, sedermera påven Clemens IV.^ Källan ger en så god bild av den medeltida vindikationsrättens regelbildning och utgör därmed en så lämplig illustration även till 1800-talets problematik att den här skall citeras. Där sägs: ^ ”Ytterligare, omnågon i god tro har köpt en lös sak - även omden frånhänts genom våld eller stöld - icke hemligt utan öppet, (och) icke av en misstänkt person, eller genom annat slags avhändelse utom gåva mottagit (saken) i god tro, skall ägaren, somför talan, icke återfå saken, såvida han icke återgiver hela köpeskillingen eller motsvarigheten till det somhar givits för den. Detta skall gälla om fångesmannen (=gärningsmannen) icke står att finna eller, om han anträffas, han icke är solvent. Men om han anträffas och är solvent och sedvanerätten är tillämplig skall innehavaren, om han instämmes, återlämna saken till ägaren, somåterfordrar densamma, och som icke skall betala något för den, och (innehavaren) skall rikta sin talan gentemot gärningsmannen, vilket skall tillämpas även omsaken genom avtal har passerat genom flera personers händer. Och detta skall gälla innehavare, som köpt saken eller på annat sätt, somär sagt, har mottagit den. Men omhan icke längre är i besittning av saken, upphör sedvanerätten att gälla, och den skrivna rätten återfår sin kraft. Dessutomär att märka, att beträffande köpeskillingens storlek, värdet av det i byte utgivna godset, liksom den goda tron och platsen för avtalets ingående, skall svarandens ed — i brist på andra bevis — vinna tilltro gentemot den kärande ägaren eller annan hans rättsinnehavare.” I källan är en regel särskilt intressant, nämligen hänsynstagandet till gärningsmannens solvens. Om han kunde anträffas och icke var solvent skulle tredje man ha rätt till lösen. Anträffades gärningsmannen och var han solvent skulle tredje man, om han instämdes, utlämna godset utan lösen och rikta sin talan direkt mot gärningsmannen - även om godset passerat genom flera händer. Agaren fick alltså bära risken för gärningsmannens eventuella insolvens. Som synes är detta en konfliktlösning, som bygger på en sinnrik intresseavvägning. Det är snarast förvånande att rättskällans regler om solvensens betydelse och metoden att gå direkt på gärningsmannen i så ringa omfattning förekommer i senare källor.** Förklaringen härtill kan vara att konflikten ägaretredjeman (också ”ägare”) provocerar till rättsdogmatiska betraktelsesätt om äganderättens natur och innebörd, där det ligger mera fjärran att taga hänsyn till ett icke omedelbart objektivt fastställbart förhållande såsom gärningsmannes eventuella solvens. Man stannade antagligen ganska snart vid de generella principer, som utvecklats i den medeltida rätten; reglerna att tredje man skulle vända sig direkt mot gärningsmannen även om godset passerat genom flera ^ E. Anners, Äganderätt, s. 94 ff. ^ E. Anners, Äganderätt, s. 95. * E. Anners, Äganderätt, s. 97 n. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=