167 Det görs i motionen gällande att Sverige intager en särställning när det gäller rätten att få behålla stöldgods somförvärvats i god tro. Det stod idag klart att det starka godtrosskyddet i vårt land bidragit till att öka stöldbrottsligheten. Motionärerna anser vidare att reglerna ej innebär en rättvis avvägning mellan de motstridande intressen som gör sig gällande vid godtrosförvärv av stulen egendom. Att den ursprunglige ägaren till skillnad från godtrosförvärvaren delvis kan skydda sig genom försäkringar ändrar enligt motionärerna inte denna slutsats. Detta har, sägs det, övertygande visats i remissvar över BRÅ:s promemoria från polisen och från försäkringsbranschen. Motionärernas slutsats blir att det behövs en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. Därvid kan man välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. Vid remissbehandlingen av BRÅ:s promemoria har olika synpunkter och förslag lagts fram. Men det rimligaste förefaller motionärerna vara att rättigheterna stärks för den som blivit frånhänd egendom såväl vid tillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även vid t.ex. förskingring. Under alla omständigheter, framhåller motionärerna avslutningsvis, är det viktigt att riksdagen snarast tar ställning till förmån för att godtrosreglerna ändras så att stöld och häleribrottslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får ett ökat skydd. Som synes påminner även denna motion om motsvarande argumentation och yrkanden i motioner på 1870-talet.^ Propositionen och motionen behandlades parallellt av justitie- och lagutskotten. Justitieutskottet anslöt sig i allt väsentligt till lagutskottets yttrande. I detta framhölls att de svenska reglerna omgodtrosförvärv också innebär att de är tillämpliga även på gods somfrånhänts ägaren genombrott. Utskottet anförde vidare att det starka skydd som svensk rätt ger godtrosförvärvare av stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott skiljer sig i avsevärd mån från vad som gäller Danmark, Finland och Norge. I dessa länder kan sådan egendom inte bli föremål för godtrosförvärv, och den rätte ägaren har alltså rätt att utan ersättning återfå egendomen. Utvecklingen av praxis i Sverige när det gäller kraven på god tro vid förvärv av stöldgods och liknande har emellertid medfört ett visst närmande till vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är sålunda numera vanligt att domstolarna kräver en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt ”känslig” eller som bjuds ut till försäljning under ovanliga former eller till påfallande lågt pris. Denna skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv innebär att den som frånhänts egendom genom brott har möjlighet att i större utstäckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den somförvärvat egendomen. Utvecklingen har, påpekade utskottet, emellertid inte medfört att någon ändring av rättsläget kommit till stånd. Enligt lagutskottets mening hade de skäl somsålunda åberopats mot en änd- * Jfr ovan s. 50 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=