168 ring av gällande ordning fortfarande bärkraft. Samtidigt måste, menade utskottet, emellertid beaktas att det finns skäl som talar för att den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i sådana fall då han förlorat sin egendomgenombrott. Den somlånar ut sin egendomeller deponerar den hos annan eller överlämnar den till en avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avstår därigenom frivilligt från den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för att mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man.^ Den som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt hög grad oskyldig till sin förlust och från skälighetssynpunkt kan det ligga nära till hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av att få tillbaka den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av att få behålla den. Enligt utskottets uppfattning torde mot bakgrund av det ökade antalet tillgreppsbrott under senare år en viss förskjutning ha inträtt i den allmanna rättsuppfattningen till förmän för den rätte ägaren. Det torde numera inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren alltid bör få behålla egendomen. Att en opinionssvängning ägt rum, ansåg utskottet belysas bl.a. av de remissyttranden som inhämtades över det ovan redovisade betänkandet SOU 1965:14 och de som inhämtats över brottsförebyggande rådets promemoria 1978:1 om sakhäleri m.m. Vid remissbehandlingen av 1965 års betänkande ställde sig sålunda flertalet remissinstanser negativa till en ändring av reglerna om godtrosförvärv medan remissutfallet beträffande BRÅ-promemorian visar att det övervägande antalet remissinstanser anslöt sig till tanken att modifiera möjligheterna till godtrosförvärv. I anslutning till det anförda berörde utskottet även de kriminalpolitiska aspekterna på frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Därvid framhöll utskottet att det otvivelaktigt är så att avsättningen av egendom som åtkommits genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarande ordning. En modifiering av reglerna om godtrosförvärv borde kunna leda till en ökadförsiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendomsom utbjuds pä ovanligt förmänliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods. I likhet med vad som framhållits i både BRÅ-promemorian och motionen ansåg utskottet att en viss inskränkning av skyddet för godtrosförvärvaren skulle kunna få betydelse för brottsbekämpningen. En förstärkning av den rätte ägarens ställning skulle därjämte kunna medföra att skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder på detta område minskade och således tillgodose intresset av nordisk rättslikhet. En särskilt intressant punkt i utskottsutlåtandet är konstaterandet att en opinionssvängning gjort sig gällande beträffande lösningen av konflikten ägaren-godtrosförvärvaren. Flertalet remissinstanser vid remissbehandlingen av ’ Alltså Hand wahre Hand-principen. Jfr. ovan s. 163. Mina kurs. Jag återger även här refererat i SOU 1984: 16. Kursiveringarna är gjorda av mig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=