153 I utredningens förslag till lagtext finns också ett direkt uttryck för en syntetisk metod. Lagberedningen (1850) öppnade väg för godtrosförvärv på ställen, där särskilt intensiv omsättning förekom med bestämningen: ”Åoffentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen säljes.” SOU:s motsvarande formulering, som gäller omsättningscentra, där förvärvaren endast har bevisbördan för sin goda tro om särskild anledning till misstanke föreligger, lyder: ”Förvärvas lösöre på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden”. Skillnaden i formuleringar sammanhänger med den allmänna tendensen under 1900-talet att ersätta äldre tidens starkt kasuistiska regelbildning med mer syntetisk, en tendens somvarit särskild tydlig inomstraffrätten. Betänkanden framlades efter några år i Danmark, Finland och Sverige (SOU 1965:14) medan Norge gick sin egen väg. Något enhetligt systemkominte till stånd. Inte i något av de tre länderna var man villig att engagera sig för en kompromisslösning. I Sverige ville man inte luckra upp exstinktionsprincipen, medan man i Danmark och Finland inte ville lämna vindikationsrätten till stulet gods. Rekommendationer från Nordiska Rådet till de nordiska ländernas regeringar att försöka utveckla ett enhetligt regelkomplex på grundval av en generell exstinktionsregel modifierad genomvindikation i fall av stöld, rån och grovt tvång hjälpte inte. Det danska näringslivet ville inte ha någon ändring av gällande rätt, och den danska regeringen beslöt att inte lägga framnågot lagförslag. Det nordiska rådet gav då upp, år 1973, och avskrev ärendet för sin del. Medan man undersökte möjligheterna för en samnordisk lagstiftning hade man i Sverige år 1972 framlagt ett förslag till lagrådsremiss i justitiedepartementet på grundval av förslagen i SOU 1965: 14. Den innehåller ett förslag till lagtext, som det ur historisk synpunkt är mycket intressant att jämföra med förslaget till lagtext i det remitterade betänkandet SOU 1965:14. Skillnaderna mellan de grundläggande stadgandena i § 1 i respektive förslag till lagtexter är inte betydelselösa. Av intresse i detta sammanhang är också att betänkandet SOU 1965:14 var utarbetat av två redan då mycket framstående jurister. Utredningsman hade nämligen varit dåvarande professorn i civilrätt, sedermera justitierådet Henrik Hessler. Sekreterare hade varit dåvarande hovrättsfiskalen och juris licentiaten, sedermera professorn i allmän rättslära Stig Strömholm. Samarbetet mellan dessa båda rättsvetenskapsmän ledde till att frågorna kring godtrosförvärven fick en så ingående och skarpsinnig genomlysning, att prestationen torde sakna motsvarighet i något med Sverige jämförligt land. Det ledde till ett förslag till ”Lag om godtrosförvärv av lösöre” (SOU 1965:14). ”1 § Har lösöre av någon somhade det i händer överlåtits och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren icke var rätt ägare av egendomen eller behörig att å dennes vägnar förfoga däröver, behålle förvärvaren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=