152 Detta är alldeles riktigt. Förhållandet var observerat redan på medeltiden och utgjorde det rättspolitiska motivet till att man i många städer med högt utvecklat handelsliv medgav godtrosförvärv av utlånat förskingrat gods men tillerkände ägaren vindikationsrätt beträffande deponerat eller uthyrt gods, som försålts eller pantsatts av depositarien eller låntagaren.^ Ett slående exempel ger stadslagen i Amiens av år 1347,"^ som i två på varandra följande stadganden, med mycket lika formuleringar, i den första stadgade vindikationsrätt för ägaren till förskingrat uthyrt gods, men i den andra att ägaren endast kunde få tillbaka sin egendom mot lösen om det gällde utlånat gods. Det var viktigt för handelslivet i de medeltida städerna att ägare till fartyg, hästar, fordon eller överhuvudtaget lösöre för nyttjande vågade leja ut sin egendom, vilket i hög grad främjade handelslivet. Detsamma gällde — mutatis mutandis — för ägarens säkerhet vid deposition. Reglerna infördes av det politiskt härskande borgerskåpet, som framförallt levde på handeln, och var så tillvida motiverade av ett grupp-politiskt intresse. Men eftersom hela stadens ekonomiska liv framförallt byggde på handeln var reglerna också uttryck för hela samhällets intressen, d.v.s. med här använda terminologi: de var uttryck för ett samhällspolitiskt motiv. Utredningsmannen fann övervägande skäl tala för ett bevarande av den av först i 1734 års lag (anförtrott gods) och sedan av HD(stulet gods) introducerade exstinktionsprincipen. Till detta kom han bl.a. genomett frekvensresonemang, somär en innovation i svensk doktrin på detta område.^ Det för tanken till de för sin tid avancerade statistiskt underbyggda synpunkter, som den danske kriminalrättsassessorn Niels Lassen anförde i sin uppsats till det femte nordiska juristmötet år 1884. Utredningsmannen säger nämligen att ”även om det är riktigt att omsättningens krav kunna ge utslag till förmån för både ägaren och den godtroende förvärvaren, synes det vara till hinder för omsättningen i ett större antal fall, om köpare alltid ha att förvissa sig om sin fångesmans dispositionsrätt än om en ägare av lösören nödgas iakttaga försiktighet vid valet av de personer åt vilka han på det ena eller andra sättet anförtror sin egendom eller i övrigt måste vidtaga åtgärder för att trygga denna . . . Betraktar man sålunda omsättningen med lösöre i samhället som en helhet, förefaller det i belysning av det nu sagda klart, att en exstinktionsregel generellt sett underlättar denna.” Argumentationen förefaller vid första påseende självklar. Men den tillhör det slags tankegångar, som inte blir självklara förrän man kommit på dem. I tidigare doktrin har bindningen till kasuistisk analys varit så stark att det endast undantagsvis, t.ex. hos Niels Lassen, förekommit en argumentation inriktad på att nå fram till generella samhällspolitiska bedömanden med hjälp av vad jag här vill kalla en syntetisk metod. ^ E. Anners, Hand wahre Hand s. 51 ff. och s. 119 ff. " Ibid., s. 57. ^ SOUs. 166 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=