135 Andersson hade i stöldmålet yrkat att Lars Olsson måtte förpliktas gälda värdet av den till Sandberg vid bytet överlämnade hästen jämte mellanavgift 15 kr, d.v.s. han yrkade lösen efter vederlagsprincipen. Han förutsatte tydligen att Lars Olsson skulle få behålla hästen. Underrätten, somdömde Sandberg till ansvar, förklarade Mårten Anderssons yrkande, såsom saknande stöd av lag, icke kunna bifallas, d.v.s. vägrade ge honom den begärda löseskillingen. Detta innebar ju att underrätten indirekt tillämpade oinskränkt vindikationsrätt. Men Lars Olsson var inte nöjd härmed; han besvärade sig i Skånska hovrätten. Denna uttalade att ”emedan vad i målet förekommit icke föranledde annat antagande, än att Måns Andersson vid bytet med Jöns Sandberg, vilket ägt rumå marknad, handlat i god tro”, upphävde hovrätten underrättens utslag och förklarade Måns Andersson berättigad att av Lars Olsson, såvida denne ville behålla den omtvistade hästen, därför erhålla lösen, omvars belopp parterna hänvisades att i laga ordning tvista omde ej kunde nå frivillig uppgörelse. HDgjorde ej ändring i hovrättens utslag. Det är nu att märka att HDhär liksom 1854 och 1855 följde en hovrätt utan att markera en avvikande mening. Göta hovrätt hade i 1854 och 1855 års fall tillämpat lösningsrätt eller snarare lösningsinvändning vid marknadsköp. Nu gjorde Skånska hovrätten detsamma. HD lät i alla tre fallen hovrättsdomen kvarstå oförändrad. Det är då av intresse att alla tre målen gällde marknadsköp, vilket onekligen så långt kunde tolkas somomden av de båda hovrätterna och HDinförda praxis tills vidare endast gällde vid marknadsköp. I tre nära nog identiska tvister, avgjorda av HD år 1878," utvidgades emellertid godtrosförvärvet av stulet gods till att i varje fall gälla även yrkesmässig pantlåneverksamhet. Med all sannolikhet innebar emellertid dessa ställningstaganden från HD:s sida ett definitivt och generellt accepterande av godtrosförvärv av stulet gods. De tre rättsfallen hade sitt upphov i den s.k. pantbanken i Örebro. Stadsfiskalen P.E. Andersson förde talan mot innehavaren av pantbanken, Paulina Jeppsén, om ansvar för häleri i tre särskilda mål. Hon hade i fem fall belånat tjuvgods. I två av målen yrkade de bestulna att återfå det belånade tjuvgodset utan lösen. I dessa två fall dömde underrätten henne till ansvar för häleri, medan den i Jfr E. Anners, Äganderätt, s. 105 ff. När ägarens generellt tillämpliga oinskränkta vindikationsrätt började begränsas genom en inskränkning innebärande rätt för förvärvaren till lösen vid marknadsköp innebar detta en invändningsrätt för förvärvaren, icke att ägaren fick en lösningsrätt. Vid denna begränsning av vindikationsrätten var det vanligtvis så, att ägaren återtog det omtvistade godset i sin besittning, varefter förvärvaren hade ett (obligationsrättsligt) krav på ersättning för den utgivna köpeskillingen. Utvecklingen i svensk 1800-talspraxis följde samma mönster som utbildats i högmedeltidens allmäneuropeiska rättsbildning på området. " NJA 1878, not B 165, 166 och 167. Nr 165 refererat hos B. Hasselrot, Juridiska skrifter, s. 28. Märk att Hasselrot anger innehållet i underrättens dom, vilket referatet i NJA ej gör.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=