136 det tredje ålade henne" Värjemålsed, vilken hon också avlade. Hon förpliktades i alla tre målen att återställa det omtvistade godset utan lösen; i de två första fallen var hennes onda tro fastställd genom att hon dömts till straff för häleri, medan underrätten i det tredje målet tillämpade principen om oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. Såväl stadsfiskalen somde bestulna gick vidare till Svea hovrätt, som i de två första målen förklarade att ”vad i målet förekommit ej föranledde därtill att Paulina Jeppsén finge mot sitt bestridande anses hava annorledes än i god tro emottagit ifrågavarande ur” varför den mot henne förda talan ogillades. Detta betydde att hon gick fri såväl från det ådömda straffet som skyldigheten att utge godset utan lösen till ägaren. I det andra av de båda första fallen preciserade hovrätten detta. Med samma motivering somi det första beträffande den goda tron befriades svaranden uttryckligen ”från henne i målet ådömda böter samt skyldighet att utan lösen återställa ifrågavarande ur med kedja och nyckel till dess ägare”. I det tredje målet, slutligen, konstaterade hovrätten att svaranden gått den i målet ålagda eden, till följd varav underrätten befriat henne från ansvar. Därigenom fann hovrätten att ”det måste anses ådagalagt” att hon i god tro emottagit det pantsatta godset. Med ändring av underrättens utslag förklarade hovrätten henne ”icke vara skyldig att annorledes än emot lösen” återställa tjuvgodset till ägaren. I alla tre fallen gjorde HD ej ändring i Svea hovrätts utslag, ehuru justitierådet Naumann i de två första ville fastställa rådhusrättens beslut. Han hade alltså funnit Jeppsén överbevisad omhäleri. Rättsfallen 1854 och 1855 hade avgjorts genom att HD följt Göta hovrätts introduktion av exstinktivt godtrosförvärv'. År 1876 hade HD följt hovrätten över Skåne och Blekinge i samma situation och år 1878 följde HD Svea hovrätt. Rikets alla tre hovrätter hade sålunda var för sig haft tillfälle att pröva frågan om den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods och därvid stannat vid vindikationens begränsning till en lösningsrätt för ägaren. HDhade sedan godtagit hovrätternas gemensamma ståndpunkt. Från 1878 års HD-avgörande kan det alltså knappast ha förelegat någon tvekan ompraxis ståndpunkt. De framstötar, som åren 1873—76 gjorts i riksdagen för att få till stånd en klargörande lagfäst vindikationsrätt till stulet gods, hade ju också misslyckats. Riksdagen hade vid alla de tillfällen vindikationsfrågan förts under dess prövning avslagit yrkandena om lagstiftningsåtgärder. Även om dessa avgöranden vid flera tillfällen skett genom knappa majoriteter hade de energiska och politiskt framstående företrädarna för en oinskränkt vindikationsrätt icke haft framgång i någon votering. Riksdagens ställningstaganden i denna, då för tiden för juristopinionen centrala fråga - de observerades ju även utomlands och frågan togs upp vid 1884 års juristmöte— bör rimligen ha uppmärksammats av den svenska domarkåren, somdärigenomkunde finna ett auktoritativt stöd för den exstinktiva praxis som med HD:s utslag år 1878 kunde anses ha vunnit definitivt fäste i svenskt rättsliv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=