134 rätten i Stockholm frikände svaranden för häleri men förklarade, under åberopande av SLP 16:5 att ägarna skulle återfå godset utan lösen. Hovrätten fann ej skäl till ändring i underrättens utslag. HDfann, ”med avseende å vad i målet förekommit”, ej skäl att i Hovrättens utslag göra ändring.^ Målet hade komplicerats av att pantlånaren fört rekonventionstalan mot åklagaren. Denne hade å sin sida svarat med åtal för falsk angivelse. Pantlånaren hade därtill i hovrätten yrkat åtal mot rådhusrätten. Denna hade nämligen dömt svaranden till 75 riksdalers böter för falsk angivelse. Åtalsyrkandet föranledde icke någon hovrättens åtgärd. I anslutning till sitt referat av målet, i arbetet ”Handelsbalken” del V, hävdar Hasselrot att man av de av HD använda ordalagen är berättigad att antaga att HD fann svaranden ”förvunnen att icke hava varit i god tro vid mottagandet av det stulna godset”. Hasselrot menar att om HDgillat underrättens uppfattning, enligt vilken svaranden ”utan avseende därå att han icke övertygats om brottsligt förfarande, hade skyldighet att utan lösen återställa godset,” så hade med all säkerhet HD allenast förklarat sig ”icke göra ändring i överklagade utslaget”. Med tanke på Hasselrots nära förtrogenhet med HD:s språkbruk är tolkningen sannolikt riktig. I samma riktning pekar ett uttalande av justitierådet Quensel i en av honomavgiven reservation, som i sak endast gällde den straffrättsliga grunden för de utdömda böterna. Quensel anförde nämligen: ”Även jag finner Svensson hava tagit befattning med ifrågavarande stulna gods under sådana omständigheter, att det lagligen åligger honomatt samma gods utan lösen återgiva.” Som synes skilde HD redan vid denna tid på det subjektiva rekvisitet för häleri och den onda tron i vindikationsmål. I 1875 års fall hade såväl underrätten somhovrätt och HDfunnit förvärvaren av det omtvistade stulna godset ha varit i ond tro.^ Här behandlade vindikationsfråga aktualiserades sålunda aldrig. Däremot stod den i centrumi ett mål somavgjordes av HDår 1876.^ EftersomHDi detta mål fasthöll vid den i rättsfallen 1854 och 1855 intagna principståndpunkten utgör HD:s ställningstagande ett viktigt, man kan säga avgörande, besked från domstolen att den avsåg att etablera en fast tradition i praxis beträffande ifrågavarande vindikationsproblem. Det är alltså anledning att referera fallet något mera utförligt. Länsmannen Centerwall hade åtalat Jöns Sandberg vid Vemmenshögs häradsrätt för stöld av en häst från Lars Olsson. Måns Andersson hade på en marknad bytt till sig hästen mot en annan häst och en mellanavgift på 15 kronor av Jöns Sandberg, men sedan lämnat den för vård till ägaren Lars Olsson. Måns ^ NJA 1874 not B 644. Fallet refererat hos B. Hasselrot, Handelsbalken V, s. 953 ff. HD:s utslag 3/12 1874 tryckt hos C. Björling, s. 184. * NJA 1875 not B 709. ’ NJA 1876 not B 354. Refererat hos B. Hasselrot, Juridiska skrifter, s. 26 och Handelsbalken, V, s. 959.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=