133 att presidentens upplysningar väl kunde vara riktiga beträffande samtida förhållanden, men att upplysningen om det splittrade läget i praxis gällande stor oenighet mellan hovrätterna och inom HDväl kunde vara riktig för situationen 11 år tidigare. Under denna tid hade ”Högsta domstolens prejudikater hunnit att bliva allt mer och mer kända, helst sedan de intagits i de vanliga lageditionerna av Lundeqvist, Schlyter m.fl.”. Bergström menade att det föll av sig självt, att en innehavare av en stulen sak, vilken hade sig bekant att han enligt Högsta domstolens flerfaldiga gånger i särskilda mål uttalade åsikt icke kunde anses lagligen skyldig att annorledes än mot lösen till ägaren återställa samma sak, icke skulle finnas benägen att göra det utan ersättning; liksom det vore naturligt, att mången domare böjde sig för Högsta domstolens lagtolkning och underordnade sin egen åsikt under denna. Bergström slog med detta uttalande huvudet på spiken. Han beskrev på ett enkelt sätt just hur det måste ha gått till när HD:s domar blev prejudikatbildande. Mot Bergströmstod på denna punkt Winroth, sominte ville ge 1855 års prejudikat större räckvidd än att det gällde köp på marknad.^ Betydelsen av prejudikatet underströks ytterligare av Staél von Holstein som framhöll att ”detta utslag blivit infört i våra vanliga lageditioner som prejudikat, och det betyder för våra praktiska jurister mera än alla doktriner.” Presidenten tillät sig till och med att varna närvarande praktiska jurister ”för den föreställningen att vår fasta praxis rubbas av de lärde och skarpsinnige mäns meningar, som här hava låtit höra sig.” Man kan jämföra detta med C. Björlings uttalande i hans arbete av år 1896: HD:s lagtolkningar har icke ”någon till efterföljd ovillkorligt bindande verkan.” Om Staél von Holstein inte på alla punkter hade rätt, så fick han rätt. Vad som börjat såsom en något tveksam praxis i Göta hovrätt och tillämpats åren 1854 och 1855 i majoritetsutslag av HDhade uppenbarligen under decennierna 1855—1885 blivit en så fast praxis att inga än så klargörande och i sak korrekta tolkningar av MB 49:2 i 1734 års lag (resp. SLP 16:5) kunde rubba den i praxis tillämpade regeln att ägaren måste nöja sig med en lösningsrätt gentemot en godtroende förvärvare. Åtskilliga rättsfall från denna period visar hur denna praxis med tiden blev allt mer stadgad. 2. Auktoritativadomstolsavgöranden I två av HDavgjorda vindikationsfall år 1874 resp. 1875 hade HDemellertid ej anledning ingå på frågan om vindikation eller lösningsrätt skulle tillämpas; i bägge fallen var problemet svarandens goda tro. 1874 års fall gällde stulet gods, som anträffades hos en pantlånare. Denne hade åtalats för häleri, och tjuvgodsets ägare krävde sin egendomåter. Rådhus- * Winroth saknade stöd för denna tolkning och den upptogs ej heller i fortsättningen inom doktrinen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=