132 1854—55, resp. Backmans Ny Lag-Samling VIII"* och bör ha varit väl kända av Carlén — han yttrade sig ju också omuppfattningen hos HD:s ledamöter. Märkligt nog åberopade man inte direkt dessa rättsfall i de vidlyftiga riksdagsdebatterna i vindikationsfrågan åren 1873 till 1877.^ Förklaringen kan vara att frågan motionsvägen tagits upp till ett politiskt bedömande i riksdagen, där man somlagstiftande instans stod över domstolarna. HD:s avgörande i den ena eller andra riktningen i ett par enstaka mål var då inte ett argument av större betydelse. Någon fast doktrinomHD-prejudikaten såsomrättskälla hade man ännu inte nått framtill vid denna tid. Däremot tog Lassen i sin avhandling till det femte nordiska juristmötet ett decenniumsenare upp praxis i Sverige genomatt på denna punkt referera Carléns beskrivning av läget i praxis. Juris professorn Victor Nordling åberopade emellertid just HD:s avgörande år 1855 såsom stöd för uppfattningen att vindikationsfrågan avgjorts genom prejudikat. Så gjorde också Eric Sparre, somytterligare framhöll att rättsfallet i fråga upptagits i lageditionerna somprejudikat. Gentemot den från Carlén emanerande och av Lassen återgivna uppfattningen att Svea hovrätt med underdomstolar tilllämpade lösningsrätt, medan Göta hovrätt och Skånska hovrätten tillämpade oinskränkt vindikationsrätt, uppträdde vid juristmötet presidenten i Göta hovrätt, Otto Staél von Holstein. Han sade sig aldrig ha erfarit eller varit med omannat än att godtrosförvärvare av stulet gods brukade tillerkännas lösen av Göta hovrätt med underdomstolar. Vid förfrågningar hos jurister hörande till eller under Skånska hovrätten hade han blivit upplyst att förhållandet var detsamma där. Beträffande rättstillämpningen i Göta hovrätt anförde han till yttermera visso ett rättsfall, som onekligen klart visar att hovrätten endast gav ägaren lösningsrätt, låt vara efter votering med fyra mot en. Staél von Holstein blev i sin tur bemött av landshövdingen Axel Bergström, som liksomvid 1873 års riksdag omfattade den tolkningen att MB 49:2 i 1734 års lag stadgade oinskränkt vindikationsrätt beträffande stulet gods. Bergström sade sig erkänna praxis somrättskälla, men han bestred ”att en rättsregel av den vikt och betydelse som den förevarande skulle kunna rubbas genom ett och annat utslag av motsatt innehåll, vore utslaget än meddelat av Högsta domstolen”. Bergström tilläde längre fram i sitt anförande att han som domare ”icke ett ögonblick skulle tveka att tillämpa ovan anförda rättssats, trots de prejudikat av motsatt innehåll, vilka blivit tid efter annan givna av Sveriges Högsta domstol”. En fast prejudikatlära hade ja ej heller ännu utbildats. Gentemot Staél von Holsteins uppgifter omläget i praxis anförde Bergström ■* s. 219, utan angivande av namn. ^ Deras betydelse uppmärksammades emellertid i NT 1873, där man tryckte av J. J. Nordströms inlägg i riksdagsdebatten samma år (se ovan s. 52 f.) med tillfogande av 1854 års fall i referat efter JA, Schmidt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=