KAPITEL IV Vindikationsrätten i domstolspraxis åren 1855—1885 1. Betydelsen av HD:s prejudikat av åren 1854—1855 Det ovan redovisade materialet ur riksdagsdebatterna på 1870-talet liksomur debatten vid femte nordiska juristmötet år 1884 ger mycket intressanta upplysningar omutvecklingen av vindikationsrätten i domstolspraxis. Trots HD:s klara vägledning i rättsfallen från 1854 och 1855, där särskilt det senare är lätt att tolka,' tycks praxis ha varit i hög grad splittrad. Redan i riksdagsdebatten i II. kammaren år 1873 upplyste dåvarande häradshövdingen i Södra Roslags domsaga, Richard Carlén, att lagutskottet kunde stödja sig på en bred sakkunskap, när frågan där diskuterats. Det fanns nämligen i utskottet ledamöter från tvenne hovrätter, fyra eller fem häradshövdingar och flera personer, somtjänstgjort i nämnden. Till på köpet representerade dessa personer ”alla landsändar”.^ Härigenomfick man i utskottet en bred och detaljrik bild av praxis. Enligt dessa sakkunnigas upplysningar brukade Skånska hovrätten och dess underdomstolar tillämpa en oinskränkt vindikationsrätt vid stulet gods. Däremot skulle Göta hovrätt och därunder lydande domstolar ”för 15 ä 20 år sedan” ha haft en alldeles motsatt uppfattning; de tolkade lagen (d.v.s. MB 49:2 resp. SLP 16:5) så att innehavaren inte behövde lämna ut det stulna godset till den vindicerande ägaren annat än mot lösen. På senaste tiden skulle man emellertid ha ändrat uppfattning i Göta hovrätt och dömde nu lika somSkånska hovrätten, d.v.s. till vindikation utan lösen. Endast Svea hovrätt och därunder lydande domstolar skulle - tämligen enhälligt - traditionellt tillerkänna tredje man lösen vid förvärv i god tro. Inom HD åter skulle åsikterna ha varit mycket skiljaktiga: ”den ene dömde på det ena sättet, den andre på det andra”. Carléns praxisredovisning var emellertid ofullständig; han framhävde icke, vilket han bort göra, att 1854 och 1855 hade HD:s majoritet i två mål av nästan identiskt samma typ: gällande förvärv i god tro på marknad av stulna hästar, stannat vid att endast medge ägaren rätt att få tillbaka hästarna mot lösen därmed ställande sig på samma ståndpunkt somGöta hovrätt gjort i målen. Fallen fanns dock utförligt refererade i Carl Schmidts Juridiskt Arkif, Bd 27—28,^ ' Se ovan s. 43 ff. ^ Se ovan s. 62 ff. ^ s. 284 ff. (även i NT 1873 s. 267 ff.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=