128 mycket på denna tolkning, men jag har anfört den för att visa, att våra jurister dock icke sakna allt stöd för sin praxis. Det torde icke heller vara ur vägen, att jag varnar de här närvarande praktiskejuristerna för den föreställningen, att vår fasta praxis bör rubbas af de lärde och skarpsinnige mäns meningar, hvilka här hafva låtit höra sig. Den fråga, som här föreligger, är, efter min uppfattning, icke vidare en lagtolkningsfräga, utan en fräga de lege ferenda. Förra gången jag hade ordet, yttrade jag min mening, att lagstiftningen bör gå i den riktning, Kriminalretsassessor Lassen föreslagit, men till dess en sådan lagförändring blifvit genomförd, anser jag, att vi svenskar måste hålla fast vid vår gällande rätt.” Staél von Holsteins uttalande är det första klara vittnesbörd vi hittills har i källorna om att HD:s prejudikat tillerkändes bindande betydelse av ”våra praktiska jurister”. Med denna ståndpunkt var hans uppfattning i rättsfrågan väl begriplig och helt konsekvent; han måste onekligen se den som en fråga de lege ferenda, icke somen lagtolkningsfråga. 11. Bergströms replik Landshövdingen Axel Bergström, somi den tidigare debatten företrätt motsatt uppfattning, preciserade nu sin syn på prejudikatet, somhan ansåg endast gälla gods försålt på marknad. Han återkom därför till ett argument, som flitigt nyttjats såväl i 1870-talets svenska riksdagsdebatter som i meningsutbytet vid juristmötet, nämligen att det i rättssäkerhetens intresse var nödvändigt att förtydliga den svenska lagen. Bergströmyttrade: ”Det må tillåtas mig att anföra ytterligare ett skäl för önskligheten att åstadkomma enhet i förevarande rättsinstitut mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning, ett skäl somredan är antydt af författaren. Han har nämligen påpekat vigten deraf, att samma regler blifva gällande i fråga omvindikation af lösören i alla tre länderna, på det att det ena landet icke må vinna obehöriga fördelar på det andras bekostnad. Nu kan jag såsom Landshöfding i ett län, somicke ligger långt från Norge, upplysa, att hästar, som stjälas i Norge, vanligen föras in till Sverige och säljas på svenska marknader. Vederbörande amtman i Norge anlitar då Kgs. Befallningshafvandes embetsåtgärd, på det att målsägaren må få ut den stulna hästen från innehafvaren. Ehuru jag mycket väl vet, att praxis i detta fall är fast hos Högsta Domstolen, och att den icke godkänner vindikation af stulna hästar, som blifvit köpta på marknad, så anser jag mig dock icke kunna inskränka mig till att svara de norska myndigheterna, att det icke låter sig göra att få igen den stulna hästen, utan jag beordrar vederbörande länsman att utföra målsegandens vindikationstalan; men han tappar i alla instanserna, och då NJF, 1884, s. 61 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=