129 skickar jag öfver utslaget till Norge med förklarande, att, sådan lagen omvindikation i vårt land tillämpas, egaren till en i Norge stulen häst icke kan göra sig förhoppning att återfå den från en innehafvare, somicke är i ond tro. Emellertid är det ju klart, att en så inrotad praxis svårligen kan ändras på annat sätt än derigenom att lagen i denna punkt varder förtydligad. Omman ser saken från deras synpunkt, somönska, att vi i Sverige skola erkänna en oinskränkt vindikationsrätt till stulna saker, förefaller det mig derför, som om dessa gerna skulle vara med om en sådan lagstiftningsakt, som åvägabragte, att jag så må säga, en restitutio in integrum i denna del af vindikationsläran.” 12. Winroths replik Winroth, å sin sida, kände sig tydligen stucken av Staél von Holsteins myndiga karakteristik av den ringa betydelse det hade ”när en ung universitetslärare kommer in i en hovrättsdivision”. Han försökte begränsa räckvidden av det åberopade prejudikatet från år 1855 — så somockså Axel Bergströmgjort - till att endast gälla förvärv av stulet gods på marknad. Winroths motivering för denna tolkning av prejudikatet var följande: ”Blott ett par ord med anledning af Herr Presidenten Staél von Holsteins sista yttrande i frågan. Då nemligen Herr Presidenten söker att hos närvarande praktiske jurister inskärpa den uppfattning, att vårt lands Högsta Domstol en gång bestämdt uttalat sig för att förvärf i god tro skyddar mot vifidikation, så må det kanske vara skäl att erinra, att det åberopade prejudikatet af år 1855 i detta afseende icke är tillfyllestgörande. Det rör nämligen ett hästköp å marknad. Och den omständigheten, att köpet skett å marknad, torde utan allt tvifvel kunna hafva verkat bestämmande i fråga omdet afgörande, saken fick. I likhet med hvad somför dylika fall skett i främmande lag, torde Högsta Domstolens ledamöter af den särskilda praesumtion, somhär förefans för förvärf i god tro, låtit beveka sig till att döma till förmån för den, som derå åberopade sig. Och äfven senare af Högsta Domstolen i samma rigtning afgjorda mål förete liknande omständigheter, på grund af hvilka särskild anledning funnits att antaga, det köparen varit i god tro. Skola prejudikat gälla mera än lag, så må de dock i denna sin egenskap af principal rättskälla vid tvifvelsmål icke verka till större ändring i bestående rätt, än som nödvändigtvis betingas af de sakförhållanden, hvarunder de tillkommit.” Winroth hade emellertid inga särskilda skäl för sin tolkning av prejudikatet utan kunde endast uttala ett förmodande: ”torde utan allt tvivel kunna hava verkat bestämmande . . .”en formulering, som ju inte vittnar om tyngd i anspråket på att rätt bedöma HD:s motiv till dess utslag. 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=