RB 42

127 ling”. Han menade att denne därmed gjort icke blott den svenska rätten utan den nordiska rättsuppfattningen en god tjänst. Som synes gav Nordling en i och för sig riktig tolkning av MB 49:2, så som den var menad i 1734 års lag, men han förbisåg det avgörande, nämligen att man vid tillkomsten av 1734 års lag utgick från oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods såsom en självklarhet och utformade MB 49:2 med detta för ögonen. Hans tackord till Lassen belyser yttermera hur viktig man vid denna tidpunkt både från rättsvetenskapsmännens och praktikernas sida ansåg den aktuella rättsfrågan vara. 10. Staél von Holsteins replik Vid denna punkt tog debatten en dramatisk vändning. Presidenten i Göta hovrätt, som— icke utan strävhet — tidigare hade korrigerat den bild av rättspraxis, som Axel Bergström givit, kände sig nu uppkallad att tillrättavisa Alfred Winroth för hans förmätenhet att uttala sig nedlåtande omsplittringen i Göta hovrätt beträffande synen på godtrosförvärvet. Han gav därvid ett värdefullt belägg för den höga uppfattningen av HD:s praxis såsomprejudikatbildande; inte minst intressant är att han framhävde vikten av att HD:s prejudikat fanns i tryck i lageditionerna: ”Då jag nyss hade ordet, trodde jag mig hafva lyckats konstatera, att det bland Sveriges domarekår icke råder någon synnerlig tvekan om, hvad som är rätt i fråga om vindikation af stulet gods. Professor Winroth har sedermera sagt, att då han såsom adjungerad ledamot tjenstgjorde å en division af Göta hofrätt, hade der förekommit olika meningar angående denna sak. Jag vet väl att, när en ung universitetslärare kommer in i en hofrättsdivision, der icke fattas olika meningar, och detta må vara till nytta för frågornas mångsidiga belysning, men det rubbar sannerligen icke domstolens praxis. Hvad som deremot håller domstolarnes praxis fast i denna fråga är, att Kongl. Maj:t genomutslag den 20 September 1855 i särskildt mål förklarat, att en person, som styrkt, att han i god tro på allmän marknad köpt en häst, somsedermera befunnits hafva varit dess rätte egare frånstulen, icke vore pligtig att annorlunda, än mot återfående af den erlagda köpeskillingen, kreaturet till dess egare återställa. Detta utslag har blifvit infördt i våra vanliga lageditioner såsomprejudikat, och det betyder för våra praktiska jurister mera än alla doktriner. Emellertid hafva nu tre talare, nämligen Landshöfding Bergström, Professor Nordling och Professor Winroth, teoretiskt utvecklat andra åsigter än de, somföljas i praxis, och den tolkning, jag nyss försökte af 49 kap. i den gamla Missgernings Balken, tyckes icke heller hafva vunnit deras bifall. Jag håller väl icke för egen del NJF, 1884, s. 60 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=