RB 42

126 9. Nordlings replik Nordling fann nu tillfället lämpligt att återkomma för att till sin fördel åberopa Staél von Holsteins uppgift att Göta hovrätt hade samma ståndpunkt i sin aktuella praxis i denna rättsfråga somSvea hovrätt: ”Då jag sist hade ordet, nämnde jag, att jag trodde, att uppfattningen var något olika inom olika delar af vårt land angående rätten till vindikation af stulna saker. Sedermera har emellertid en aktad medlem af Göta hofrätt, sjelfve dess President, upplyst oss om, att det råder full öfverensstämmelse mellan Göta och Svea hofrätts praxis i den punkten, och för denna upplysning är jag honom tacksam. För mig stälde sig saken, då jag sist hade ordet, något annorlunda just till följd af den uppgift, somförfattaren på grund af ett meddelande af en svensk man hade lemnat i sin afhandling. Rättsuppfattningen i detta fall synes sålunda vara ganska konstant bland våra jurister. Visserligen har det af en talare blifvit framhållet, att denna uppfattning icke är absolut enhällig, i ty att det finnes olika åsigter hos olika medlemmar af samma domstol, såsom det stundomvisar sig vid dylika måls afgörande; men det förefaller mig ingalunda underligt, att i en sådan sak som denna, hvaromenligt min tanke ingenting är stadgadt i vår lag eller hvaromåtminstone blott förvirrade och otydliga stadganden förekomma,*^ åsigterna äro något olika. Det är en företeelse som icke kan förefalla ovanlig för den somstuderat lagskipningens annaler.” För att ytterligare inskärpa motiven till sitt stöd för godtrosförvärvet tog Nordling ånyo upp tolkningen av MB 49:2 i 1734 års lag. Han utvecklade sin tanke att MB 49:2 endast syftade på den straffrättsliga sidan av rättsfrågan, d.v.s. att orden ”vare saklös” omtredje man icke betydde mera än att han vore fri från straffansvar. Såvitt Nordling"^ kunde finna innehöll lagrummet ”hufvudsakligen kriminella föreskrifter, ytterligare vissa dermed sammanhängande processuella stadganden och slutligen för ett enskildt fall ett civilrättsligt stadgande, af hvilket någon bestämd slutsats för eller mot dess användande i andra fall icke får dragas. Jag tror mig derför hafva godgrundtill det påståendet, att i 1734 års lag icke finnes någon klar och bestämdföreskrift angående tvistande parters rätt till stulna saker, utan att bakom dess stadganden såsom gällande rätt stod det, som i allmänna rättsuppfattningen var såsom rätt antaget. Häraf följer ock, att jag har rätt, då jag har velat tillämpa den regeln, att den rättssats, som har sitt stöd i den allmänna uppfattningen, kan genom en annan uppfattning, somsmåningomutbildar sig, förändras.” Nordling slutade med att tacka Niels Lassen för hans ”utmärkta afhandNJF, 1884, s. 59. Det är anmärkningsvärt att Nordling vågade beteckna stadgandena omvindikation i 1734 års lag som ”förvirrade och otydliga”. Bergströmhade dock nyss givit en klar framställning av hur det egentligen förhöll sig. Man får av debatten vid det femte nordiska juristmötet det intrycket att såsmåningombörjade känslan för personlig prestige spela en olycklig roll. NJF, 1884, s. 59 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=