125 eftergifter åt förvärf i god tro. Och såsom ofta händer med nya principer, har man flerstädes härvid jemväl låtit locka sig till att gå alltför långt. I synnerhet har detta sin tillämplighet för Sverige. Så har det bland annat sagts, att allt förvärf i god tro, äfven då den vore af fullkomligt benefik natur, utestängde vindikation af lös egendom. God tro skulle vid förvärf af lösören, hafva samma betydelse och verkan som häfd vid fast egendom. Och bortsedt från denna tydliga öfverdrift i principens tillämpning, hafva temligen allmänt uttalanden egt rumi den rigtning, att i fall af kollision rätter egare städse skulle vika för den, som oneröst förvärfvat lös egendom i god tro. Äfven i denna förmildrade gestalt har dock grundsatsen helt naturligt väckt både teoretiska tvifvelsmål och praktiska svårigheter. Och omsider synes man äfven börjat fästa behörigt afseende härå. Den härstädes förda diskussionen synes mig bland annat derpå utgöra bevis.” Winroth tog i fortsättningen fasta på Nordlings försvar för godtrosförvärvets princip liksom på att Nordling själv framhävt vissa betänkligheter vid principens tillämpande och framlagt förslag i syfte att motverka dessa. Därmed ansåg Winroth tydligen Nordling vederlagd, ty han övergick till att tacka Niels Lassen för hans avhandling i ämnet därför att denne, enligt Winroths uppfattning, ”häfdat vår lags grundsatser gent emot en teori och praxis, som söka undergräfva dess bestånd”. Efter att ha utvecklat sin rättspolitiska syn på vindikationsrätten och skälen till att 1734 års lag måste anses stadga oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods erkände Winroth att det förelåg tvekan och osäkerhet i denna rättsfråga mellan ”vårt lands praktiska jurister”. Han kunde gott ha tillagt ”teoretiska” — han själv och Nordling hade ju direkt motsatta uppfattningar. Han belyste oenigheten i praxis på följande sätt: ”En talare har, under bestridande af förenämda uppgift i afhandlingen, meddelat, att Göta hofrätt omfattat den åsigt, att i god tro gjordt förvärf af lösegendom beredde skydd mot vindikation, oafsedt sättet huru detsamma kommit ur rätter egares besittning. Och samme talare har jemväl anfört ett rättsfall till bevis härå. Äfven jag har någon omock ringa erfarenhet af Göta hofrätts praxis i denna fråga. Under den korta tid, jag derstädes tjenstgjorde såsom adjungerad ledamot, förekom nemligen ett fall af vindikationstalan rörande lösegendom gentemot person, som åberopade sig å förvärf i god tro. Och de åsigter, som dervid gåfvo sig uttryck, lemnade intet öfrigt att önska i fråga omolikhet. Det fanns ledamöter, som höllo före att den bestulne skulle utan ersättning få sin egendom åter. Andra deremot ansågo, att han väl skulle återbekomma saken, men allenast mot det, att han till innehafvaren utgaf hvad denne derför erlagt. Och en ledamot sade, att vindikationstalan här borde fullständigt ogillas, och såsomskäl härför angaf han just det under diskussionen framhållna lagrummet, § 10 mom. 5 i Promulgationslagen till Strafflagen”.'*^^ « NJF, 1884, s. 53 ff. § 10 är förmodligen tryckfel. Skall naturligtvis vara 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=