116 berättigad att taga den åter från en förvärvare, somicke kunde tillräknas någon försumlighet eller vårdslöshet vid mottagandet. Han vidhöll alltså en rättsdogmatisk motivering såsom avgörande för frågan omvindikationsrätten till stulet gods. Brottet - stölden - skulle uppfattas som en olycka (casus). Därmed ansåg Sparre för sin del sakfrågan avgjord och övergick till att ge en översikt över förhållandena på detta område i ett antal andra europeiska länder. Översikten är inte av intresse här - den var för övrigt på många punkter felaktig — annat än beträffande Danmark, där Sparre hade intressanta upplysningar att ge om0rsted: ”Hvad nu vindikationsrätten i Danmark angår, så är det ju sanning, att den der lär stå qvar, men författaren erkänner sjelf, att man har måst derifrån göra ett undantag genomett privilegium för det ”Kongelige Assistenshus” i Köpenhamn, och han tillägger, att Danmarks störste auktoritet inom detta lagstiftningsområde, Generalprokurator A.S. 0rsted, redan uttalade, att det blott är en tidsfråga, när vindikationsrätten måste begränsas. Jag kan så mycket mera intyga sanningen häraf, somjag för 40 år sedan, då jag såsomyngling studerade juridik och på besök hos 0rsted särskildt talade med honomomdenna fråga, hörde af hans egen mun, att han ansåg, att den stränga vindikationsrätten icke kan bestå. Det är dessutom erkändt af den förste talaren -och författaren säger det äfven i sin afhandling — att vi i Sverige icke hafva vindikationsrätt, utan att den köpare, som i god tro har förvärfvat en sak, skall skyddas i besittningen deraf. Författaren anför en sådan casus af år 1879, och vi hafva i vår lagbok ett prejudikat, i det att Högsta Domstolen genom dom af den 20 September 1855 förklarat, att köpare af en häst icke vorepligtig att annorledes än mot återfående afköpeskillingen återgifva hästen till egaren. Således tror jag, att vi kunna anse denna sak vara någorlunda afgjord. ”Omsaetningens Tarv” har afgjort densamma. För min del skulle jag lika med den siste talaren icke anse det lämpligt, att mötet här uttalar någon bestämd åsigt i denna fråga, eftersomvi märka, att meningarna äro mycket delade. Åtminstone skall jag på det allvarligaste motsätta mig, att vi, hvad särskildt den svenska lagstiftningen beträffar, skulle fatta någon sådan resolution.” 0rsteds spådom kom emellertid icke att uppfyllas; fortfarande består den oinskränkte vindikationsrätten i Danske Lov oförändrad i Danmark. Däremot är upplysningen att ”vi hafva i vår lagbok ett prejudikat, i det att Högsta domstolen ...” mycket viktig. Den tyder på att Högsta domstolens domar i detta somi andra fall började uppfattas sombindande prejudikat först sedan de upptagits i de officiösa lageditionerna och därmed blivit allmänt kända såväl bland juristerna som inomden juridiskt bildade opinionen.^"* Som I Uppströms edition av år 1886 redovisades prejudikatet under KF 16.2.1864 om nva strafflagens införande § 16, mom. 5: ”En person, som styrkt att han i god tro, på allmän marknad köpt en häst, som sedermera befunnits hafva varit dess rätte egare frånstulen, har förklarats icke vara pligtig att annorlunda än mot återfående av den erlagda köpeskillingen, kreaturet till dess egare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=