115 omhan icke på förhand gjort sig förvissad om, att den var lagligen åtkommen. Det är samma offentlighetsprincip, som ligger till grund för vår thinglösning: Lagfart och Inteckning. Vidare är det ju kändt, att när urbs sedermera utvidgade sig, kunde jus strictum icke bibehålla sig öfver hela Romerska väldet utan blef jus gentium der gällande. Vindikationsrätten hade emellertid slagit så djupa rötter, att den synes hafva bibehållits. Likväl visar sig afåtskilliga ställen i digesterna att det gjordes ganska väsentliga undantag derifrån. Dettaframgår t. ex. af den gamla satsen: ”traditionibus et usucapionihus dominia rerum, non nudispactis, transferuntur” Somsynes var emellertid Sparres förtrogenhet med den romerska rätten inte av det djupare slaget. Det av honom åberopade stället i digesterna har ju alls inte med vindikationsrätten att göra utan talar omatt äganderätten övergår genomtradition och hävd, icke genomblotta avtalet. Sparre åberopade i fortsättningen sakens natur till stöd för principen att om ”förvärfvaren varit i fullkomligt god tro och icke gjort sig skyldig till någon ouppmärksamhet eller bristande undersökning af förhållandena, så bör han skyddas i besittningen”. En omkastning av bevisbördan, såsom Nordling föreslagit, ville han inte acceptera: ”Den siste ärade talaren sade, att bevisningsskyldigheten om god eller ond tro skulle genom en sådan åtgärd somden i afhandlingen i fråga satta öfverflyttas från egaren till förvärfvaren. Jag tror emellertid icke, att det finnes någon bevisningsskyldighet i fråga om god eller ond tro, utan detta måste domaren utleta ur sjelfva sakförhållandena. Bevisningsskyldighet åligger icke någondera parten. Sparres överdrivna skildringar av de faror, som var förbundna med vindikationsrätten, bör inte få undanskymma det faktumatt han bättre än de flesta debattörerna insåg bevisfördelningsfrågans betydelse. Men han ville inte ha någon principiell fördelning alls utan låta en med inkvisitoriska metoder arbetande domare avgöra godtrosfrågan. Att detta var tekniskt omöjligt med det då gällande systemet med legal bevisvärdering, tycks Sparre inte ha insett. Hans metod förutsatte nämligen en helt fri bevisvärdering — ”domarens fina näsa”, som han i annat sammanhang uttryckte sig. Sparre anförde i stället som principiell grund den av Lassen förkastade romerska sentensen ”Casum” (in re) ”sentit dominus”,då han inte kunde inse varför en ägare, somförlorat en sak och varit av med den i många år, skulle vara Sparres onekligen anmärkningsvärda uttalande: ”bevisskyldighet åligger icke någondera parten”, blir begipligt om man erinrar sig hans partiarkaliska attityd, ofta framträdande i hans uttalanden. Den ledde honom till en syn på domaruppgiften, somnärmast överensstämde med inkvisitionsprincipen. Som Lassen visat var tillämpning på vindikationsfrågan av denna regel en godtycklig begreppsdefinition, se ovan s. 97. « 32
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=