105 förvärv. I så fall skulle han vara skyldig lämna ifrån sig såväl pengar som löpande skuldebrev. Beträffande frågan om vindikationen av gods förvärvat i affärslokaler, på torget, vid offentlig auktion etc. vidhöll Lassen, som man kunde vänta, att den generella vindikationsrätten till stulet (rånat etc.) gods, borde gälla även i dylika situationer. Han anlade härvid - liksom även i övrigt i sin avhandling - synpunkter, som är naturliga för erfarenheterna hos den i full verksamhet varande domaren i kriminalmål. Lassen var ju ”kriminalretsassessor” - och sade bl.a.: ”Heller ikke Afhaendelser ved offentlige Auktioner formenes at burde stilles paa en saerlig Maade. I en By som Kjobenhavn afholdes der hver Sognesdag offentlige Auktioner paa Foranledning af Auktionsholdere: private Naeringsdrivende, som modtage Losoregjenstande til Forauktionering og foranstalte det i saa Henseende Fornodne. Til disse Naeringsdrivende kan man idag indlevere en Gjenstand og imorgen faa den solgt ved Auktion eller endog indlevere den om Morgonen samme Dag, den bliver solgt. Hvis derfor Vindikationsretten blev udelukket med Hensyn til Gjenstande, der solgtes ved Auktion, vilde der dermed vaere aabnet Haelereog mistaenkelige Erhververe en altfor let og hurtig Adgang til at befri sig for videre Risiko.” Detta betyder inte att hans framställning på grund av hans profession var subjektivt inriktad på ett försvar av den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods på grund av dess kriminalpolitiska fördelar. Tvärtom var han noga med att eftersträva en opartisk redovisning av de på verkligheten byggda rättspolitiska motiveringarna till att vindikationsrätten borde gälla även vid förvärv på omsättningscentra av olika slag. Somtypexempel kan nämnas hans klara och uttömmande analys av förhållandena vid torgköp: ”OmVindikation af Ting, der ere solgte paa Torvene bliver det i det praktiske Liv saa godt som aldrig Tale, dels fordi Kjoberne ikke lade sig efterspore, dels fordi, hvis det lykkes at finde dem, enten Identiteten af de stjaalne og kjobte Gjenstande ikke lader sig godtgjore, eller Gjenstandene - Torvehandlen angaar jo for storste Delen fortaerlige Ting — ere forsvundne e rerum natura, inden Sogsmaal rejses. Der kan derfor ikke vaere nogensomhelst praktisk Trang til at indskraenke Vindikationsretten med Hensyn til Torvekjob.” Beträffande marknadsköp av hästar och kreatur hade han ett lika uttrycksfullt resonemang: ”Og hvad er det man vil opnaa ved Vindikationsrettens Begraensning? At de, der kjobe Heste eller Kreaturer paa Markeder, trygt kunne indlade sig med Enhver, der praesenterer et Dyr til Salg, selv omSaelgeren er dem ganske ubekjendt, men til en saadan blind Tillid skjonnes der netop ved denne Art af Handel ikke at kunne vaere nogen overdreven Trang. Da Saelgeren af et Husdyr skal indestaa for visse skjulte Fejl - jfr. dansk Lov 29 Dec. 1857 § 12 -, har Kjoberen jo allerede af den Grund Opfordring til kun at indlade sig med Per-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=